Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kärlek! Du af jord och himmel dyrkas:
Men, förbannadt ifrån döden stammar
Det, hvaröfver ej din låga flammar:
Hon ger lif, om än utaf dess styrkas
Glöd det svaga snart till aska bränns.
Ar du evig, eller qväfd af timmen,
Som dig döende till verlden födde?
Slocknar du, som höstens sol förblödde?
Flyktar du, som ner i dalen dimman
För hvart andetag ur vindens bröst?
Snart från ramladt bo ju fogeln hastar
Ock från mulnad himmel hän till stränder,
H vilkas sand våg släcker ej de bränder,
Dem vår flydda sol dit glödhet kastar,
Ej af kärlek tänd, men blott af harm.
Snart ha nattens gamla makter åter
Öfver Norden sträckt sin svarta spira.
Ingen julifest skall sommarn fira;
Hösten vid naturens graf snart gråter,
Sina liljor vintern strör derpå.
Skall, o kärlek! slockna ock den gnista,
Som du lifvat nu uti mitt hjerta? —
Den må byta namn; den hete smärta;
Men dess rökverk blir ändock det sista,
Hvilket höjs från barmens offerhärd!
Den öiAta kärleken.
Hvad hade jag att bjuda dig,
Om ock mitt hjerta jag dig bjöd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
