Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så lijertat ock, så länge det till sirid,
I lågor böljdt, sjelft flammande än stiger,
Är sällt mot det, som mattadt slutit frid
Och öfverräknar sårens mängd — ock tiger.
Vdr tid är pröf-ningene.
Vår tid är pröfningens. Nn gäller föga
Förtjensten blott att vilja gälla mycket.
Hvart menskovärde väges liksom guldet
På guldvigt; skärcs omsorgsfullt likt det
Med hårda bett, hvarmed man röna vill
Om det är obemängdt, om det är äkta.
Och äfven då, när profvet det bestått,
Fast det i smädelsernas degel smältes,
Ses mången tviflande sitt kufvud skaka
Och tyckes tro, att ej det nog är prö/vadt.
Hur mången andas ej, som syns förmena,
Att sjclfva solens gyllne ring blef kastad
Från Herrans finger ut i verldens rymd
Blott för att pröfva, om ett väpnadt öga
Ej kunde hinna att oaktadt all
Dess rullnings snabbhet och den herrlighet,
Hvarmed den bländar, räkna fläckarne,
Som millioner sekels rost har bränt
In i dess rund. Och när de funnit dessa,
De tyckas glädja sig långt mera öfver
Hvar dunkel punkt än öfver all den glans,
Som ensam gör, att pröfvaren kan lyckas,
Då han sig rikta vill med nya fynd.
Hur mången tycks ej vilja hvila ut
Sitt öga i det mörkrets famn, han sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
