Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kastar in i framtidssekel ord,
Som med smärta fylla vida jorden,
Der de gråta ut all Irlands sorg.
Klart för första gången verlden såg,
Hur betryckt på rika tegar låg
Irlands son, så fattig som den snåla
På sin guldhög, och såg Erin tåla
Undergifvet mer än mensklig sorg.
Han, som gaf den röst åt Irlands nöd,
Hvilken lik en suck ur grafven ljöd,
Sjelf sett förr de ädles hlod bestänka
Erius gröna klädnad, men ej dränka
I sin djupa ström dess bittra sorg.
Och han vill ej taga Irlands blod
På sin själ: han väcka vill det mod
Som ej trotsar blott förtvifladt döden,
Men det högre, som på blida öden
Hoppas, der man trott på gränslös sorg.
Stark som Foibos, som med väldig hand
Framdref solen, tyglande dess brand,
Agitatorn under hägn af lagen
Ställer blossen af den unga dagen,
Tänd i natten utaf Irlands sorg.
Liksom strandens berg, som stormen sändt,
Hvilken insjöns bränningar har tändt,
Sätta sjelfva gräns för vreda vågor;
Så den samma hand, som tände lågor,
Hejdar vådeld, närd af Irlands sorg.
Honom sjelf dock skyddar ej den lag,
Den han vörda bjöd. Dess hårda slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
