Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sodi livitna ej till lifvets skörd, men dödens,
Likt mannens kufvud, när uti hans bjerta
Begynner svalna lifvets friska eld.
Men huru kära äro dock för oss
De fälten, fast så stela tyckas dragen,
Dem vinterns svepduk vigt åt dvalan ren!
Hur varm den anda, som ur ishöljd mo
En modershelsning sänder till oss fjerran!
Och såsom qvällens stjernor blicka ned,
Som månens isblink länge på dem dröjer,
Så skåda äfven våra bästa känslor,
Så stannar ock vårt heligaste minne,
Försänkt i ljuf betraktelse, uppå
Vårt moderland, vårt undangömda Suomi,
Af ingen annan kändt än den, som har
Att tacka det för allt — för lifvet och
För det, som ger åt lifvet något värde.
Hur kall för oss är ej ändock den Söder,
Hvars glöd vi prisas hört, men icke rönt.
Likt blad från trädets grenar ryckta löst
Af höstens storm vi kastats hit tillsamman
Uti en vrå utaf den stora staden,
Der hvarje annan uti denna stund
En vänlig blick, ett hjertligt handtag skördar.
I stället att af främmand’ härd här värmas,
Vi kunde ligga alla samlade
På hårda lägret, redt utaf La Morgue,
Och ingen barm väl skulle — ej med sorg —
Men icke ens med fasa höja opp
Ett anskri, sedan ögat känt igen
De främlingar, dem dolken eller vågen,
Liknöjda, bjudit hem att fira julen,
Der tiden mäts ej mer af glädjefester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
