Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att intet finnes dock så stort, så skönt
Uti naturen, kvart man sig än vänder,
Som borttar minnet af en sommarqväll
I dessa underbara midnattsländer,
Der afton diktar dag och slott och fjäll.
Men af den tro jag sveks ock lika litet,
Att kjertat af sin bästa värma möts
Ej mera, sen det från den härd blef slitet,
Omkring hvars eld den trogna kretsen slöts,
Som, liksom kransen doft, sin önskan skickar
Till länken, hvilkens plats ej fylles mer,
Och honom ser ännu med hjertats blickar,
Sen längesen ej ögat honom ser.
Men stel af frost i detta kalla hvimmel,
Som likt ett snöfall yr kring främlingen,
Jag spanade om ej Helvetiens himmel
Så vänligt skulle blicka ned som den,
Mot kvilken le i glädje Finlands nejder.
Blott kulna töcken svepte dock mitt hopp:
På fästet molnen under dystra fejder
An föllo ned, än gingo kulna opp.
Och så uti min djupa längtan sviken,
Som kalla himlar fåfängt bad om tröst,
Hur ljuft det var att in i himmelriken
Få blicka, öppnade i menskobröst.
Den godhet, som jag trodde endast hemma
I hemmet, si, den bröt sig hit sin gång,
Den talade i ord, i blick, i stämma,
Och hemma kände jag mig än en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
