Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Nya Verldens kust, om hvad som hördes
Ifrån Venedig, men till svar blott fått,
Att ingen derpå tänkte mera nu,
Att ett Venedig funnits till; då dog
Det namnet helt och hållet på hans läppar,
Begrafvet uti hjertats djupsta djup.
Det sveptes der dock i den tankens prakt.
Att tider funnits, när Europas kungar
Sig vände alla, ödmjukt bedjande
Om råd och hjelp, till denna visa stad,
Som tycktes bära verldens vågskål då — —
Men den man nu ej hann mer tänka på.
Nu var Venedig icke skendödt mera.
Och årens tider vexla. Aren sjelfva
De jaga ock hvarandra i naturen,
Fast der ej spår de lemna af sin vexling.
Men flyktingen ej heller vet af vexling.
Han sitter rufvande på sina minnen,
Liksom en moder, värmande i famnen
Sitt barn, som dött och blott för henne lefver.
Dock sade man om flyktingen likväl,
Att ynglingen så hastigt blifvit man,
Som nordens vår till sommar öfvergår.
Man sade seu, att mannen blifvit gubbe,
Så fort som nordens sommar byts till höst.
En årstid återstår för honom än,
Mer lång än nordens längsta vinter — dödens.
Omsider denna hann hans gästvän, hvilken
Sagt honom, att Venedig ej fanns till.
Och se’n den obegralhe döde gömt
Sin vän i främmande, i ödslig jord,
Då syntes honom skogen blott en grift,
Der af sig sjelf en vålnad kring han irrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
