Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ser förvittras bladen, livarpå skaldens
Hjerta lågande sin lava gjutit;
Ser de döde, som i häfden lefde,
Dö pånytt med hiifden; — dö för alltid.
Och tillintetgjord Dig sjelf Du tyckte,
Som i svarta kaos ned Du sjunkit,
Dragen af ditt land dit med i fallet.
Namnlös ångest skakade ditt väsen:
Din förtviflan sporde menskoödet,
Om tillintetgörelsen ens icke
Kan tillintetgöra menskonöden ?
Men då löstes dvalans band. Ditt öga
Åter öppnadt mottog välbekanta
Kära bilder, livilka vänligt smögo
Genom gryningens och lampans skymning.
Tornets stämmor, lugna, båda morgon;
Och Du prisar glad din Gud, som låtit
Blott din dröm se syner, dem du trodde
Blott ha verklighet i drömmens riken.
Hvad för Porthan var syn, för oss är minne:
Ett fordom, re’n af mången halftförglömdt.
På sin dagjemningsthron dock seklet sitter,
Och i dess klarhet kunna våra blickar
Tillbaka vända i de spår det lemnat.
Dess vandrings ångest, faror, nöd och mödor
Gått genom tusen lijertan, som än klappa,
Fast slagen kufvats af den tyngd, de burit.
De frön, det sått, i pannors fåror föllo,
Der vintern nu strör flockar af sin snö.
Men blicken, i hvars heta tårar sorgen
Gjöt brutna speglar åt det, som förlorats,
Ser stundom ned på femtioåra stråten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
