Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt se’n Pytliagoras gaf åt sin längtan
Att hinna fram till sannin sdjupets grund
Så flärdlöst namn, och Plato i sin lund
Känt själens vingar höjas upp af längtan
Att i full klarhet denna himmel se,
Från hvilken stigit neder hans idé.
Men som er lager hviskar, att ej qväfvas
Än hunnit här af prosan poesin,
Så af det namnet, som filosofin
I dag Er skänker, dödens dom ock jäfvas,
Hvaraf dess eget, likt en brottslings, brutits:
I denna stund högtidligt återknutits
De band, som fästa oss vid grefvens tider.
Vår bäfvan, att det emot natten lider,
Flytt hän: och hoppet gladt ånyo visar
På gryningen, hvars morgouhymn beprisar
Den evigt klara, goda ljusets källa,
llvarur dock ytterst lifvets segrar välla.
Likt dem, som fingo Wäiuämöinen höra,
Vårt folk ännu för dikt och sång har öra,
Och ingen Kullenvo, tilibakaträngd
Ur menskligheten, stannar utestängd
Ifrån naturens eller andens dag
Och fria mäuners pligt och rätt och lag.
Hvi skulle lifvets känsla i er barm
På eder högtidsdag ej klappa varm
Nu, då den känslan hos allt folk sig röjer
Och med hvart andetag dess styrka höjer!
Nationen lärt att tro uppå sig sjelf:
Hon vet, att hon ej förs af tidens elf,
Liksom med krossad roder vräks en julle
Af strömmen, dit den icke vill och skulle.
Men jemte känslan växte vettet äfven,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
