Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad vi förlorat, oersättligt tycktes
Och hvar det äfven, mer än mången skörd.
Ifrån sin bana skaldens snille rycktes
Med hoppet, att han kunde blifva hörd
Från scenen, som en spegel är för verlden,
I all dess glädje, liksom all dess sorg:
Af branden qväfd var lågan uti härden;
Ett röfvarnäste syntes konstens borg.
Den vilda smak, som ville rå allena
På scenens tiljor, hade vuunet spel:
Ett ideal af skönhet blef Helena —
Ej mer Horners med sina vackra fel,
Som tjuste folkets fäder uti Troja —
Men Offenbachs befängda narrspels-troll;
Sin höghet sätta gudar i att skoja,
■Och af Akilles gifs Pajazzos roll.
Det var det barbari, man stäfja ville,
Då hufvudstadeus vackra scen blef bygd;
Den skulle bli ett hem för vett och snille,
Men ej en marknadsplats, der heder, dygd
Af fräcka grinet iinge saklöst hånas:
Det glada skämtet kunde rymmas väl
Vid sidan af allt stort; men icke rånas
Fick tron på menskoadel ur vår själ.
Och livad man ville då, ännu vi hoppas,
Fast pröfningen för hoppet varit hård:
Att diktens lagrar åter skola knoppas
I scenens höga syftens varma vård;
Att scenens konst, som ensam mäktar gifva
Åt diktens andesyn gestalt och skrud,
En verklighet må här omsider blifva,
Som i Pygmalions famn hans marmorbrud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
