Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Menniskornas son allena eger
Ej en plats att luta ned sitt hufvud.11
Öfver denna text han talte väldigt;
Varmt, som om det gällde lifvets räddning,
Viste han, hur Jesus Kristus burit
Nöden, qvalen, tålig intill döden,
Intill korsets död; hur så Han lemnat
Tålamodets föresyn åt hvarje
Sin bekännare och hoppets fridsbud
Åt dem alla, hvilka tro på Ilonom
Uti nöd, förföljelse och ångest
Liksom under glädjens blida dagar.
Fågeln har sitt näste, sparfven faller
Ej från taket utan Herrans vilja;
Han- ju föder korpens sorgsna ungar;
Skall Han då ej sig varkunna ändtligt
Öfver sin församling, stadd på flykten,
Som uti Hans nådes sköte flyktat?
Detta talte han och mycket mera;
Och allt ljusare brann blickens flamma
1 den ålderstignes matta ögon,
Och allt högre grydde upp en klarhet
På hans panna, plöjd af tid och sorger.
Gjöts väl ljuset, gjöts väl denna klarhet
Af de strålar, som från morgonsolen,
Fullsöfd ändtligt, strömmade ur himlen?
Eller från den himmel, hopp och kärlek
Byggt uti hans trogna hjertas kyrka,
Der ej rofvets fåglar kunna bygga
Sig ett näste, om än jord och himmel
Skulle sammanstörta i ruiner?
Hans församling detta ljusets källa
Kände väl ingen och, tvaget åter
I dess vågor, höjde sig dess sinne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
