Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Friherrinnan Emilie Hiöingcr, född Rotkirch.
Emellan jord och himmel stormen far
Och söker, om ett blad än finnes qvar;
Den söker fåfängt: ren de hunnit falla
För höstens skördarlie alla, alla.
Syns mera säll likväl ej deras lott
Än den, vi dödlige på jorden fått?
Dem våren vaggat, sommarn på dem somnat,
Förrän i höstens famn de trötta domnat.
Dock årets tider ej för menskans lif
Till gränssten sattes. Ack! hur ofta : t,_bliP
Och j^dö15 så nära skrefs af Herrans vilja,
Att blicken, tårfylld, knappt kan orden skilja.
Hur rik är icke menskans lott ändå! —
Som Söderhafvets rika lunder stå
I prakt, der höstens frukt på samma grenar
Med vårens, sommarns blommor sig förenar;
Så samma hjerta ock förena kan
Den skära färg, på vårens blomma brann,
Med rosenskyn, af sommarns purpur färgad,
Och herrlig frukt af hösten, än ej bergad.
Och om ett sådant hjerta tidigt fanns
Re bi moget till att flätas i den krans,
Hvarmed Guds englar gerna himlen smycka,
Hvem vågar väl missunna det dess lycka!
Den famn känns tom, hvarur det hjertat ryckts:
På spillror utaf sällhet griften bygts;
Men hvem törs klaga, att så arm han blifvit,
Blott derför, att hans lif för mycket gifvit!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
