Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fast slocknad ut, har elden er dock ställt
Som minnen af sitt lif, sin kraft, sin flamma;
I eder detta allt finns sammansmält,
Som gjorde hjertat sorgset eller sällt;
Men eder rot är icke mer densamma.
Den stelnar länge re’n i afkyld grund,
Och färglös blomman syns, som derur skjutit.
Med joid och himmel fordom i förbund
Den friska safter mottog hvarje stund:
Nu vinterkylan det förbundet brutit.
Skall äfven edert lif snart döden dö?
Om ej, af hvilken makt blir det bevaradt?
Hvem gör mot eder dödens lia slö,
Fastän hon mejar liksom vissnadt strö
Ett träd, för sekels jubelfest besparadt?
Ur kärlek har ju spirat upp ert lif,
Och kärlek tarfvar det för att ej qväfvas.
Mitt fosterland, en vänlig blick dem gif,
Om ock ej förr, så dock när stundens kif
Af efterverldens högsta domstol jäfvas.
Jag af dess oväld för dem fordrar blott
En ringa gärd: att äfven de må dömmas,
Så som med andras verk till doms jag gått:
Med glädje ärande allt, som fanns godt,
Med tro, att blott det lumpna borde glömmas.
C<
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
