Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår tid då nytja flitigt vi
Att svirra med krambambuli, etc.
Det andra äldre tillfällighetsstycket rör sig kring en
inhi-berad resa till Borgå och följer här nedan:
Sändsbref
vid det melankoliska tillfälle då förf. ej enligt öfverenskommelse
kunde göra en vallfart till „den heliga staden“ i Februari månad
år 1839.
Jag ofta klagat: när det välling regnar,
Då står min sked förtrollad upp och ned.
Hvad bäst jag önskat, hvad som mest mig fägnar
Förbi förlängda näsans tår, ock, skred
Och kunde blott, af harmsna blicken hinnas,
Som, fast ej skarp, likväl dock längre gled
Och viste mig, livad sjelf jag borde minnas,
Att allt för mig går uppå tok och sned.
Hur gladde jag mig icke nyss af hoppet
Att, stärkt utaf din humor, ditt förnuft,
Till helga staden få fullända loppet,
Hvaröfver hvälfves tung beotisk luft —
Som salig gubben Keckman riktigt sade —
Ty dimman klarnar blott kring ^Runeberg7;
Kring denna spets stå nattens stjernor glade
Och dagens, klädde i sin högtidsfärg.
Men hoppet är och blir ett otäckt stycke,
Som det har varit i all verldens dar,
Som håller tunnt, fastän det lofvar mycke’;
Ej gifmild hand, men endast mun det har.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
