Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lindamål, eller måsle antagas blott reagera mot en fremmaiide
inverkan. Sedan vi besvarat denna fråga, skola vi öfvergå
till frågan, om det goda, sådant det blifvit bestämdt, ar
praktiskt objekt, eller med andra ord, om det ar något7 som
genom fri verksamhet skall förverkligas.
För att besvara frågan om det goda taga vi i
betraktande de vigtigaste bland de historiskt gifna systemer, som
mer eller mindre följdriktigt utvecklat någon af de ofvan
an-gifna trenne åsigterna. Vi börja denna historiska öfversigt
med granskningen af de åsigter, som antaga det goda för
menniskan vara tidligt.
Den vändning, genom hvilken frågan om det goda blef
upptagen såsom en hufvudfråga inom philosophien, föranleddes
af Sophisternas skepticism. Utgående från Heraklits lära om
alltings oafbrutna vexling drog Protagoras deraf den riktiga
slutsatsen, att det vexlande objektet icke kunde i sig ega
några oföränderliga lagar eller mått (fisrqa). För skilnaden
mellan sannt och falskt, mellan godt och ondt fanns således
ingen grund i tingens väsende. Det återstod att söka
grunden för denna i menniskan sjelf, och Protagoras satte derföre
henne såsom alltings mått. Till menniskan skulle således
allting hänföras, och det verkliga var blott genom sitt
förhållande till henne verkligt. Då nu förhållande till menniskan
icke betyder något annat än förhållande till hennes
medvetande, så kunde Protagoras icke erkänna någon af
medvetandet oberoende verklighet, och då det, som står i
förhållande till menniskans medvetande nödvändigt måste af henne
förnimmas, så måste Protagoras sätta förnimmelserna såsom
det enda verkliga. Men då menniskan, hvilken skulle vara
alltings mått, sjelf i följd af den allmänna lagen, att allt
vex-ter, var underkastad vexliog, så försvann all skilnad mellan
sann och falsk kunskap, hvilket med andra ord ville säga,
att det icke heller i menniskan fanns någon grund för
skilnaden mellan sannt och falskt. Protagoras upphäfde ock denna
skilnad genom erkännandet, att allt, som förnimmes, är sannt
eller verkligen är sådant, som det förnimmes, emedan det är
blott derigenom, att det förnimmes. Att menniskan är alltings
mått har di enligt Protagoras endast den betydelsen, att för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
