Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig var denna summa i hvarje ögonblick endast i en af sina
delar, och denna del var det goda eller ändamålet. Men
detta försök att med läran om känslan såsom det enda
verkliga Förena antagandet af flera känslors enhet visar sig vara
förfeladt, om man besinnar, att redan för möjligheten af en
sammanräkning, ja redan för att känna en flerhet af på
hvarandra följande känslor fordras något mera än blotta känslan.
Då nu förnekandet af enhetens verklighet grundar sig endast
derpå, att hon icke är verklig för känslan, så borde
Cvre-naikerne hafva undersökt, om hon icke för <p$6vn(figj hvilken
de i alla fall icke kunna umbära, är verklig. Då de icke
företogo en sådan undersökning, så skulle de hafva drifvits
tillbaka till den Protagoreiska skepticismen, såvida de icke af
praktiskt intresse blifvit förda på en annan väg. Ått
menniskan såsom fortfarande under flera tidsmomenter icke kan
vara ointresserad för sin egen iramtid hade redan de äldre
Cyrenaikerna insett och derföre utrustat den vise med
vetande och dygd såsom medel till framtidens betryggande. Men
fordran, att den närvarande känslan skall vara ändamål,
utesluter allt afseende på framtiden. Följaktligen kan den
närvarande angenäma känslan icke vara för det praktiska
behof-vet tillfyllestgörande, utan menniskan måste, såvida hon är
förståndig, söka ett varaktigt godt. Ett sådant kunde hon
endast finna i sin egen sinnesstämning, ty allt annat var
enligt Cyrenaikernas antagande ögonblickligt. Till den glada
sinnesstämningen (x<tqd), hvilken Theodoros Åtheos antog
såsom del högsta goda, förde enligt honom förståndet, och detta
erkändes derföre af honom såsom ett godt. Deremot antog
han de ögonblickliga känslorna i och för sig vara likgiltiga.
Ondt var endast oförståndet och den sorgsna sinnesstämning,
till hvilken det förer. Härmed är nu utsagdt att menniskan
skulle betrakta hela sitt lif såsom ändamål, och de särskilda
momenterna skulle då sättas såsom medel för det hela, men
då de ögonblickliga känslorna icke kunna gifva någon
varaktig glädje, så fasthöll Theodoros (f>Q0Vfi<f*g såsom ensamt
tillräcklig för vinnandé af det goda, hvilket han med andra ord
så uttryckte att den vise var sig sjelf nog. Då nu likväl
menniskan måste hafva ett innehåll, så återstod att undersöka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
