Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan vi sålunda sel t, huru det praktiska förnuftets fordran
på verklighet enligt Ficbte måste inskränkas, öfvergå vi till
frågan om det goda. Något annat godt an sedlighetens
fullständiga verklighet har menniskan icke att fordra. Men äf~
yen detjta sedligt goda kan hon icke vinna endast i och
genom sig sjelf, utan måste för att ega visshet om dess
uppnående förutsatta en moralisk verldsordning. Hvad hon genom
sitt eget sedliga handlande kan vinna, ar tillfredsställelse med
sig sjelf vid oberoendet af de sinnliga drifterna och begären,
eller, i falj hon fortgår till den högsta graden af sedlig
fullkomlighet, ftfimåga att handla blott för pligtens skuld och
icke på något sätt afficieras af sina handlingar, utan blott
göra dem till föremål för sitt gillande omdöme. Att i Fichtes
praktiska philosophi det goda likasom hos Kant göres
beroende af det onda och genom sitt förhållande till detta sjelft
råkade i en gränslös vexling torde utan vidare bevisning vara
klart. Då deremot Fichte i praktiskt afseende skiljer sig från
Kant hufvuJsakligen genom sitt försök att viga, huru
sedligheten skulle i hvarje ögonblick kunna hos mennivskan vara
verklig, och att denna verkliga sedlighet är ett fullständigt
godt för menniskan och följaktligen icke jemte lycksaligheten
ingår såsom beståndsdel i det fullständigt goda, hafva vi att
undersöka, om häri ligger något framsteg utöfver Kants
ståndpunkt. 1 afseende på frågan om sedlighetens verklighet i
hvarje ögonblick af menniskans lif hafva vi visat, att Kant
icke kunde ur förnuftet sjelft förklara, huru uågon dess
for-dran skulle kunna i något ögonb’ick fullt uppfyllas, emedan
detta enligt Kant skulle förutsätta fullkomlig frihet från
inverkan af det sinnliga. Genom att låta det sinnliga vaia af
jaget satt har Fichte vunnit det företrädet framför Kant, att
han kan förklara, huru förnuftet kan frigöra sig från den
sinnliga bestämning, som det sjelft satt såsom sin gräns. Om
nu förnuftet efter upphäfvande af denna gräns möter en
annan, så är det endast derföre att det ligger i förnuftets
natur att oupphörligt sätta en gräns emot sig. Vid
upphäf-vandet af hvarje särskild gräns kan således förnuftet känna
sitt oberoende af det sinnliga, då det vet, att det icke skulle
möta en ny gräns, om det icke sjelft satte en sådan, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
