Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
starkares rätt är blott yttre och eger för den subjektiva
viljan ingen betydelse, emedan hon ar fri och sjelfbestämmande.
Den nödvändiga objektiva viljan och den fria subjektiva
uppträda således i strid mot hvarandra. Den objektiva viljan är
den rent abstrakta personligheten som till sitt innehåll har ett
yttre objekt och således såsom vilja måste göra detta till sin
bestämningsgrund. Den subjektiva viljan frigör sig från alla
yttre bestämningsgrunder och är såsom subjektiv abstrakt och
formell, ty subjektiviteten är viljans oändliga sjelfbestämning
och utgör såsom sådan det formella hos henne. Fasthålles
nu denna oändliga subjektivitet, så är klart att viljan icke
ens kan bestämma sig efter de bestämningar, som hon
möjligen i ett visst moment kan hafva gifvit sig sjelf, ty då
dessa bestämningar såsom fulländade verkningar skulle vara
omedelhara eller objektiva skulle de upphäfva viljans
subjektivitet eller oändliga sjelfbestämning. Noga taget är det för
denna subjektiva vilja icke möjligt att gifva sig några
bestämningar, alldenstund hon är den rena oron och
verksamheten, som icke kan komma till något, som är. Det är
klart, att vi här hafva återkommit till den Fichteska
motsatsen mellan den oändliga verksamheten, som bestämmer sig
blott efter sig sjelf och endast har sig sjelf till ändamål och
den ändliga verksamheten, som i objektet har sin
bestämningsgrund och sitt ändamål. Emellertid inser Hegel likasom
Fichte, att anden icke kan handla utan att åstadkomma en
viss verkan, och att han således för sin egen skuld eller med
föresats och afsigt måste sätta ett objekt. Ehuru nu anden
icke i detta objekt såsom sitt erkänner något mera, än det,
som i hans föresats var gifvet, så erkänner han dock såsom
sin förtjenst eller skuld, att han företagit en handHng och
derigenom åstadkommit en verkan eller ett objekt. Men
handlingen måste såsom en viss handling hafva ett visst
mångfaldigt innehåll, och då afsigten icke kan omfatta alla
handlingens särskilda sidor eller bestämningar, så riktar hon sig
på den väsendtliga bestämningen, som utgör enheten i de
många bestämningarne. Vidare måste den en gång fulländade
handlingen stå i ett visst förhållande till subjektet. I detta
hänseende har subjektet rätt att fordra och åsyfta sitt eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
