Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna punkt har Spinoza strängt fasthållit den Stoiska lärans
grundtanke. Antagandet, att det sinnliga såsom organ eller
medel skulle tjena förnuftet sammanhänger med Stoikernas
lära om den förnuftiga verksamhetens ändamålsenlighet. Från
antagandet af det sinnligas förenlighet med förnuftet skiljer
sig detta antagande derigenom, att medlet eller organet icke
erkännes ingå såsom beståndsdel i ändamålet eller det högsta
goda. Vi hafva således att undersöka, om denna skilnad kan
erkännas vara berättigad, och om derigenom det sinnliga kan
visas vara ett godt. Det är klart, att om man strängt
fast-håller verksamhetens ändamålsenlighet, så bortfaller denna
skilnad, alldenstund i en rent ändamålsenlig, verksamhet, det vill
säga i en sådan, som är ett väsendes sjelfverksamma
utveckling från möjlighet till verklighet, intet kan ingå såsom
medel, hviSket icke tillika är beståndsdel i ändamålet. Detsamma
blifver ock följden, om man strängt fasthåller förhållandet
mellan orsak och verkan, ty om orsaken betraktas såsom medel
för verkan, så finnes ingenting i den förra som icke ingår i
den sednare. Man måste således i båda fallen fasthålla, att ’
medlet och ändamålet, orsaken och verkan måste vara
sinsemellan likartade. Häraf följer att det sinnliga icke i positiv
mening kan sättas såsom organ eller medel för det rent
förnuftiga ändamålet, som icke är något annat än förnuftets rena
sjelfverksamhet. Denna sjelfverksamhet skulle nemligen af det
sinnliga inskränkas och aldrig kunna af detsamma positivt
4>e–fordras. Till det förnuftiga ändamålets uppnående kan det
sinnliga medverka endast derigenom, att det tillfredsställer
menniskans sinnlighet eller uppfyller hennes sinnliga behof och
derigenom borttager sjelfva anledningen till sinnlighetens stö*
rande inverkan på menniskan.’ Sinnligheten upphör då att
vara ett hinder för menniskans sedliga verksamhet: Såvida
nu det sinnligas verksamhet antages vara bestämd af
förnuftet, så skulle den sinnliga kraft, genom hvars verksamhet
hindret blifvit undanröjdt, vara organ för förnuftet och det
sinnliga ting, genom hvars inverkan behofvet blifvit till—
fredsstäldt, vara medel för förnuftet. Häremot är från
kosmologisk synpunkt ingenting att invända, ty från denna
synpunkt visa sig alla ting öfverensstämma med hvarandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
