Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i oändligt mångfaldiga former. Fråga vi nu, hvilken den
naturnödvändighet är, på grund af hvilken följdernas mångfald
finnes, så svarar Spinoza, att Guds förmåga (potentia) är sjelfva
hans väsende (essentia), och att således allt, som står i Guds
magt, med nödvändighet är verkligt. Häraf följer åter att
ingenting verkligt finnes, som icke enligt sin natur
åstad-kommer en verkan, ty det gifves intet verkligt, som icke på
ett visst bestämdt sätt är en yttring af Guds förmåga eller
magt. Då Gud således är den orsak, som åstadkommer icke
blott tingens tillvaro, utan äfven deras väsende, så kan det
sättas i fråga, om han icke dcrmed blifvit bestämd såsom den
första orsaken i serien, hvilken såsom den första blott utgör
en del af serien. Från ett sådant återfall till ett redan
för-kastadt antagande räddar sig Spinoza genom att bestämma
Gud såsom tingens immanenta orsak och icke såsom en orsak,
hvilken öfvergår till verkan. Skilnaden mellan dessa båda
slag af orsaker består deri, att den immanenta orsaken är
den, i hvilken verkan redan finnes, och hvilken således i
verkans verklighet blott har sin egen, då deremot den öfver-
gående orsaken är den, hvilken såsom en viss bestämd or-
sak upphör att finnas i och med detsamma hennes verkan är
frambragt, eller med andra ord den, som genom verkans
frambringande öfvergår till ett annat. Att nu Gud är
imma-nent eller i sin verksamhet inom sig förblifvande orsak följer
deraf, alt det icke finnes något annat till hvilket Gud skulle
genom sin verksamhet kunna öfvergå.
Det ar klart, att om man med Spinoza antager Gud vara
verksam, så följa de öfriga bestämningarné med nödvändighet,
och att man således för att pröfva riktigheten i hans
förklaring af verldens enhet och mångfald måste undersöka, om
det lyckats Spinoza att åt verksamheten gifva sådana
bestämningar, som göra henne förenlig med Guds väsende. I
afseende på denna fråga anmärka vi först, att då ur Guds
väsende oändliga följder följa, så måste dessa af evighet och
i evighet följa och således sjelfva vara eviga. Då nu följden
såsom evig icke kan i förhållande till grunden eller orsaken
vara ett efterföljande, utan måste i och genom orsaken vara
omedelbart gifven, så utesluter det eviga förhållandet mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
