Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten blifver då deo enda immanenta eller eviga orsaken.
Hegel utgår från begreppet om veiksamheten såsom det
va-randes öfvergång från möjlighet till verklighet och drifves
tillbaka till den Fichteska uppfattningen af jaget såsom
ursprungligen innehållslös sjelfverksamhet, och då han i henne vill
finna ett med henne förenadt innehåll, kan detta icke blifva
något annat än det rena varat, hvilket icke är något annat
än den rena verksamhetens varaktighet eller likhet med sig
sjelf. Spinoza utgår från substansen såsom det varaktiga
eller med sig sjelf lika, hviJket är alltings enhet och utesJuter
alla bestämningar, emedan dessa äro sinsemellan olika och
följaktligen äro inskränkningar, men måste för att kunna
förklara mångfalden sätta substansen såsom verkande orsak till
bestämningar eller såsom en verksamhet, genom hvilken
substansen öfyergår från bestämningslöshet till besjtämdhet och
således icke kan fasthållas såsom immanent orsak, såvida icke
bestämningarne ursprungligen finnas i substansen. Skall nu
den ursprungligen bestämda substansen vara verkan, så
måste bestämningarne ursprungligen finnas såsom möjliga ho.s
substansen och verksamheten blifva en öfvergång från
möjlighet till verklighet. Den Spinozistiska åsigten leder således
till den Hegelska och den Hegelska tillbaka till dep
Spinozistiska. Men å andra sidan måste det erkännas att de utgå
från olika fordringar, hvilka hvar för sig visa sig vara
rättmätiga. Spinoza utgår från fordran, att substansen skall vara
evig och oföränderlig; Hegel utgår från fordran, att det
o-ändliga väsendet skajl i sig ega allt innehåll’, hvilket hos
honom icke betyder, att det skall vara bestämningslös
varaktighet (realitet) eller likhet med sig sjelf, utan att det skall
vara ett belt eller verklig enhet i hela mångfalden af
bestämningar, Båda dessa fordringar måste såsom rättmätiga
erkännas och kunna icke stå i strid mot hvarandra. Det har
nemligen å ena sidan visat sig, att fordran på va-ra k tighet
långt ifrån att innebära fordran på substansens obestämdhet,
tvärtom blifver omöjlig att uppfylla, om substansen antages
vara obestämd, ty substansens obestämdhet upphäfver heopes
varaktighet. A apdra sidan har det vj$at sig, att i fordran
på fullständig bestämdhet eller verklighet icke fipnes något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
