Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ö. K. rustar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till kriget är kasernen verkligen en värdig förskola, ty
kriget är den ruskigaste och smutsigaste av alla hanteringar; det skall
vara så smutsigt att man efteråt skäms att röja hemligheten, som
dock är tämligen känd. Även hjälten, härföraren lär icke undgå
naturens obevekliga lag, när elden öppnas, ty kroppens muskler
lyda icke den mest energiska och modiga själ. Därför har också
slutligen en del mänskliga människor börjat vakna och reflektera
på det opassande i att Stater och Nationer stämma möte för att
slåss. Och de resonera så här! Om två individer råka ihop sig
och slåss, så 1) anses detta »busigt». 2) kommer polisen. Hyvsade
människor söka göra upp saken i godo eller gå till domstol. Om
två kommuner icke kunna förlikas, så går icke kommunalstämman
ut med påkar och gärdsgårdsstörar, utan saken hänvisas till
Landshövdingeämbetet eller annan vederbörlig domstol.
Men när nationer retas ihop, av provokatörer, spioner eller
agenter, då glömmer man sig vara bildad människa, och busen är
genast framme!
Vid tanken på detta enkla sakförhållande beslöt man sig
för att även hänskjuta internationella tvister till en domstol. Men
det behagade icke militären; ty militär önskar alltid krig. Då
tiga lagarna, äganderätten, den heliga, upphör att vara till; man
bara rekvirerar (utan att betala!); landets banker plundras;
officersväxlarna inlösas icke; skatten blir obetald; man intränger och slår
sig ned i landsmännens bostäder, och rekvirerar det bästa, som
husets döttrar få bära fram. Då är varje soldat anarkist.
Denna »inre fiende» som militären i fredstid utgör, är så
farlig och förödande, att krig aldrig kunna upphöra förrän härarna
minskas i fredstid. Tsaren var den första monark, som, efter
Bismarcks död, räckte handen till fred; men när handen icke mottogs,
så drog han den tillbaka; icke kunde han ensam börja sträcka
vapen. Men Fredspalatset i Haag står där likafullt och väntar bli
begagnat.
Vi ha även hört fridsröster i vår riksdag. Jonas Jonasson
i Gullaboås (1869) frambar den första fredsmotionen, Adelsköld,
Arnoldsson, Waldenström senare, Adolf (!) Hedin en ännu senare,
och nu senast Palmstierna och Lindhagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
