- Project Runeberg -  Kameliadamen /
104

(1908) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

är, och sjuk som jag alltid är, finna en man nog öfverlägsen
för att inte fordra räkenskap öfver mitt lif och att vara älskare
till mitt själslif mera än till min kropp. Denne man fann jag
i hertigen, men han är gammal och ålderdomen hvarken
skyddar eller tröstar. Jag trodde, att jag kunde finna mig i det
lif han erbjöd mig, men hvad vill du jag skall göra? Jag höll
på att förgås af ledsnad och skall man taga lifvet af sig, kan
man lika gärna kasta sig i en eldsvåda som att kväfvas af kolos.

Då mötte jag dig, ung, eldig, lycklig och jag försökte
inbilla mig, att jag i dig funnit den man, som jag längtat efter
midt i min larmande ensamhet. Hvad jag älskade hos dig,
det var icke hvad du var, utan hvad du borde vara. Du tar
inte emot den rollen, du kastar bort den, såsom dig ovärdig,
du är en vanlig älskare; gör som de, betala och därmed är saken
all.»

Uttröttad af denna långa bikt, föll Marguerite tillbaka
mot soffryggen och för att kväfva en svag hostattack, förde
hon näsduken till sina läppar och ögon.

»Förlåt, förlåt», bad jag, »jag förstod allt detta, men jag
ville höra min tillbedda Marguerite säga det. Låt oss glömma
allt och blott minnas en sak, hvad vi äro för hvarandra, att
vi äro unga och att vi älska hvarandra.

Marguerite, gör med mig hvad du vill, jag är din slaf,
men för himlens skull, rif sönder brefvet som jag skref och
låt mig slippa resa i morgon, det blefve min död.»

Marguerite drog fram mitt bref ur klädningslifvet,
sägande med ett leende af outsäglig ljufhet:

»Se där, jag har tagit det med till dig.»

Jag ref sönder brefvet och kysste under tårar den hand,
som räckte mig det.

I detsamma återkom Prudence.

»Hör du Prudence, vet du hvad han ber mig om?»

»Han ber väl om förlåtelse.»

»Just det.»

»Och du förlåter?»

»Jag måste väl, men han ber om ändå mer.»

»Hvad då?»

»Han vill supera med oss.»

»Och du samtycker därtill?»

»Hvad tycker du?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:53:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/da2kamelia/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free