Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Den blå karbunkeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han inte gärna kan ha varit någon vid kroppsövningar van
person.»
»Men hans hustru — du sa’ ju, att hon upphört att älska
honom?»
»Den här hatten har inte varit borstad på flera veckor. Om
jag skulle få se dig, min kära Watson, med en veckas damm
på din hatt, och din hustru tillåtit dig att gå ut på sådant
sätt, då skulle jag frukta, att även du varit olycklig nog att
förlora din hustrus tillgivenhet.»
»Men han är kanske ogift.»
»Nej, han bar ju hem en gås som försoningsoffer åt sin
hustru. Kom ihåg kortet på fågelns ben.»
»Du har då ett svar färdigt för allting. Men hur i all världen
kan du sluta dig till, att han inte har gas i sitt hus?»
»En eller två stearinfläckar kunna händelsevis komma på
ett plagg, men då jag ser inte mindre än fem, skulle jag tro,
att det inte finns något tvivel om att personen i fråga ofta
handskas med brinnande ljus — går troligen upp för att
lägga sig med hatten i ena handen och ljus i den andra. Hur
som helst så får han inga stearinfläckar av en gaslåga. Är
du nu nöjd?»
»Det är verkligen mycket skarpsinnigt», sade jag
skrattande, »men eftersom du yttrade nyss, att intet brott begåtts
och ingen skada skett utom förlusten av gåsen, så tycks allt
detta vara en smula bortkastat tankearbete.»
Sherlock Holmes öppnade just munnen för att svara, då
dörren flög upp, och Peterson, stadsbudet, kom inrusande
med blossande röda kinder och bestört min.
»Gåsen, mr Holmes, gåsen!» utbrast han och kunde knappt
få fram orden.
»Hur är det fatt med den? Har den fått liv igen och flaxat
ut genom köksfönstret?» svarade Holmes och vände sig om
på soffan för att närmare betrakta mannens upprörda min.
»Se här vad min hustru fann i krävan!»
Han höll fram handen, och mitt i den sågo vi en glittrande
blå sten, något mindre än en kaffeböna, men av sådan
klarhet och glans, att den tindrade som en elektrisk gnista i
hans mörka, flata hand. Sherlock Holmes satte sig upp med
en vissling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
