Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Det spräckliga bandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag förstår. Var god och fortsätt med er berättelse.»
»Jag kunde inte sova denna natt. En obestämd känsla av
en överhängande olycka tryckte mig. Min syster och jag voro,
som ni torde ihågkomma, tvillingar, och ni vet hur fina de
trådar äro, som förena två så nära besläktade själar. Det var
en ovädersnatt, stormen tjöt utanför, regnet piskade mot
fönsterrutorna. Plötsligt, mitt i stormens tjut, hördes de vilda
skriken av en vettskrämd kvinna. Jag kände igen min systers
röst och sprang ur sängen, svepte en schal kring mig och
rusade ut i korridoren. Just som jag öppnade min dörr, tyckte
jag mig höra en sakta vissling, såsom min syster beskrivit,
och några ögonblick därefter ett klingande ljud som av ett
fallande metallföremål. I det jag sprang ut i korridoren,
låstes min systers dörr upp och vred sig sakta på sina gångjärn;
jag stirrade förskräckt på dörren, oviss om vad som skulle
komma ut genom den. Vid skenet av lampan i korridoren såg
jag min syster i dörröppningen; hennes ansikte var kritvitt av
förskräckelse, hennes händer famlade efter hjälp, hela hennes
figur sviktade som hos en drucken. Jag sprang fram och slog
armarna kring henne, men i samma ögonblick syntes hennes
knän ge vika under henne och hon föll till golvet. Hon vred
sig som i fruktansvärda plågor, hennes lemmar sammandrogos
krampaktigt. Först trodde jag, att hon inte kände igen
mig, men då jag böjde mig över henne, skrek hon plötsligt
med en röst, som jag aldrig skall glömma: ’O, min gud,
Helen! Det var bandet! Det spräckliga bandet!’
Det var något mer, som hon förgäves önskade att säga, och
hon pekade med fingret i riktning mot doktorns rum, men
ett nytt krampanfall grep henne och kvävde hennes ord. Jag
rusade ut och ropade högt på min styvfar och mötte honom,
då han kom skyndande från sitt rum, klädd i nattrock. Då
han kom fram till min syster, var hon redan medvetslös, och
ehuru han hällde i henne litet konjak och skickade efter
läkarhjälp från byn, voro alla bemödanden förgäves, ty livet
slocknade sakta hos henne och hon dog utan att ha återfått
medvetandet. Sådant var min älskade systers förfärliga slut.»
»Ett ögonblick», sade Holmes — »är ni säker på visslingen
och det metalliska klingandet? Skulle ni kunna gå ed på det?»
»Det var just den fråga, som coronern ställde till mig vid
sitt förhör. Jag har ett starkt intryck av att jag hörde det, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
