Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Den avhuggna tummen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min skicklighet och övertala alla sjuka bland sina bekanta
att vända sig till mig.
En morgon strax före klockan sju vaknade jag vid att
jungfrun knackade på dörren och talade om, att två karlar
kommit från stationen och väntade i mottagningsrummet. Jag
kastade på mig kläderna och skyndade ned, ty jag visste av
erfarenhet, att olycksfall vid järnvägen vanligen voro av
allvarlig natur. Just som jag kom ned, kom min gamla bekante,
konduktören, ut från rummet och stängde noga dörren efter
sig.
»Jag har honom därinne», viskade han och pekade med
tummen över axeln. »Det är ingen vidare fara med honom.»
»Vem är det då?» frågade jag, ty av hans sätt kunde man
ha trott, att det var något sällsynt djur han stängt in i mitt
rum.
»Det är en ny patient», viskade han. »Jag ansåg bäst att
själv föra hit honom, så att han inte skulle kunna smita. Han
sitter därinne i gott förvar. Men nu måste jag gå, doktor, jag
har mina plikter jag som ni.» Därmed försvann han, denna
min trogna förespråkare, utan att ge mig några vidare
upplysningar.
Jag gick in i mitt mottagningsrum och fann en herre
sittande vid bordet, klädd i en enkel brun reskostym; sin mjuka
klädesmössa hade han lagt på mina böcker på bordet. Kring
ena handen hade han lindat en näsduk, som var full av
blodfläckar. Det var en helt ung man på omkring tjugufem år,
med ett kraftigt, manligt ansikte, men han var dödsblek och
gjorde på mig intrycket att vara i högsta grad upprörd, så att
han måste uppbjuda all sin viljekraft för att behärska sig.
»Jag är ledsen över att ha kommit och väckt er så tidigt,
herr doktor», sade han, »men jag har råkat ut för en allvarlig
olyckshändelse i natt: Jag kom med tåget i morse, och då
jag på Paddingtonstationen frågade efter en läkare, var en
konduktör hygglig nog att följa mig hit. Jag gav tjänstflickan
mitt kort, men jag ser att hon lämnat det kvar här på bordet.»
Jag tog kortet och kastade en blick på det. Där stod: ’Victor
Heatherley. Maskiningeniör. Victoriastreet 16 A (3 tr.).’
»Det gör mig ont att jag låtit er vänta», sade jag och satte
mig. — »Jaså, ni har tillbragt natten i en järnvägskupé? Det
är ett i sig självt ganska enformigt tidsfördriv.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
