Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Den avhuggna tummen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonblick! De måste genast upptäcka, att ni inte är därinne —
o, skynda, skynda, förlora inte de dyrbara minuterna!’
Denna gång åtminstone försmådde jag inte hennes råd,
utan reste mig stapplande upp och skyndade med henne
genom korridoren och utför en spiraltrappa, som ledde till en
annan bredare korridor; just då vi kommo in i den, hörde vi
ljudet av springande steg och två höga röster, som svarade
varandra, från våningen, där vi voro, och från våningen inunder.
Min följeslagerska stannade och såg sig omkring, liksom
fullkomligt villrådig om, hur hon skulle göra. Därpå öppnade
hon dörren till en sängkammare, genom vars fönster månen
klart strålade in.
’Detta är er enda räddning!’ sade hon. ’Det är högt, men ni
kanske kan hoppa ned.’
Just som hon sade detta, sprang ett ljussken upp i andra
ändan av korridoren, och jag såg överste Starks spinkiga figur
komma rusande med en lykta i ena handen och ett vapen
liknande en slaktares köttyxa i den andra. Jag skyndade genom
sängkammaren, kastade upp fönstret och tittade ut. Hur stilla,
härlig och fridfull låg inte trädgården i månskenet! Det tycktes
inte vara mer än tio meter till marken. Jag ställde mig upp
på fönsterbrädet, färdig att tag språnget, men ville inte göra
det förrän jag först fått höra, vad som tilldrog sig mellan min
räddarinna och skurken, som förföljde mig. Misshandlade han
henne, var det mitt fasta beslut att, kosta vad det ville, gå in
igen och bistå henne. Jag hade knappast hunnit tänka detta,
förrän han var vid dörren och sökte komma förbi henne; men
hon slog armarna kring honom och sökte hejda honom.
’Fritz, Fritz’, ropade hon på engelska, ’kom ihåg vad du
lovade förra gången! Du sa’ att det aldrig skulle hända mera.
Han kommer att tiga — åh, jag är säker på att han kommer
att tiga!’
’Du är galen, Elise!’ skrek han och sökte frigöra sig. ’Du
bringar oss i fördärvet. Han har sett alldeles för mycket —
låt mig komma fram, säger jag!’ Han kastade undan henne,
rusade fram till fönstret och högg till med yxan. Jag hade
släppt mig ned och hängde på armkraft ut genom fönstret
med fingrarna kring fönsterposten och händerna på brädet,
då hans yxhugg föll. Jag kände en dov smärta, släppte mitt
tag och föll ned i trädgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
