Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - »Gloria Scott»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och rusade på dörren följd av oss alla, som ännu voro vid liv.
Då vi kommo ut, sågo vi löjtnanten och tio av hans män
akterut; skyligtet mitt över salongsbordet hade varit till någon
del öppet, och man hade skjutit ned på oss genom springan.
Vi voro emellertid över dem innan de hunnit ladda om; de
kämpade tappert, men vi voro fler till antalet, och på fem
minuter var allt över. Min gud, har det någonsin funnits ett
värre slakthus än vad detta fartyg nu var! Prendergast var
som en rasande djävul: han lyfte upp soldaterna som om de
varit barn och kastade dem över bord levande eller döda; en
sergeant, som blivit förskräckligt svårt sårad, fortfor likväl
att simma förvånansvärt länge, tills någon av barmhärtighet
sköt honom en kula genom huvudet. Då striden var över,
fanns det inga andra av våra fiender kvar än fångvaktarna,
styrmännen och doktorn.
Angående dem och deras öde uppstod nu meningsskiljaktighet.
Det fanns bland oss många, som voro glada nog över
att återvinna friheten, men som därför icke ville ha mord på
sina samveten. Det var en sak att döda soldaterna, då de hade
gevär i händerna, en annan att stå bredvid och se, hur de
dödades med kallt blod. Åtta av oss — fem fångar och tre bland
besättningen — förklarade sig icke vilja vara med därom.
Men Prendergast och hans anhängare voro obevekliga; vår
enda utsikt till säkerhet, sade han, låg i att undanröja alla
vittnen, och han ämnade icke lämna en enda tunga, som sedan
kunde prata inför domstolen. Det var icke långt ifrån att vi
åtta fått dela de stackars offrens öde, men slutligen sade han,
att vi kunde få ta en av båtarna och ge oss av, om vi ville.
Vi antogo genast anbudet, ty vi kände oss redan sjuka av dessa
blodtörstiga gärningar och insågo, att det skulle bli värre
ännu, innan allt var över. Vi fingo sjömanskläder åt oss alla,
ett fat vatten, en tunna med salt kött och en med skeppsskorpor
samt en kompass. Prendergast kastade åt oss ett sjökort
och sade, att vi naturligtvis voro skeppsbrutna sjömän, vilkas
fartyg gått under på 15° n. l. och 25° v. l., varpå han kapade
fånglinan och lät oss gå.
Nu kommer jag till den mest förvånande delen av min
historia, min käre son. Besättningen hade brassat fockrån back,
medan överfallet gjordes, men nu, då vi lämnade dem, brassade
de fullt igen, och som det blåste en laber bris från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
