Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Sahlin: Svenska linbanekonstruktioner - Sven Carlson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska linbanekonstruktioner
mm2, men därefter övergick man här i landet helt till kablar, spunna
av härdad ståltråd med 120 kgs brottbelastning per mm2 eller mera.
Samtidigt började man förlägga draglinan i jämnhöjd med vagns-
överredet i stället för under detsamma, såsom dittills varit vanligt. I
de flesta fall betingades denna konstruktion därav, att man önskade
kunna med hjälp av draglinan framföra vagnarna automatiskt runt
kurvor vid stationer och å linjen. Under senare tider har man för
längre linbanor återgått till att placera draglinan under överredet, då
konstruktionen av vagnarna numera möjliggör dessas framförande i
kurvor på samma sätt som vid överlinan. — Till början av inne-
varande sekel användes kopplingsapparater för vagnarna så beskaf-
fade, att fastlåsandet vid draglinan skedde genom en svag böjning av
linan mellan en övre och en undre back. Förmedlingen av till- och
frånkoppling skedde medelst enkla styranordningar. Efter sagda tid-
punkt övergick man till att använda lastens tyngd som verkande
kraft för vagnens fastlåsande vid draglinan, vilken anordning då
börjat användas av den Bleichertska firman. Ett viktigt steg i utveck-
lingen var tillverkningen av vagnarnas överreden och kopplingsap-
parater av stålgjutgods i stället för av smidesjärn och tackjärnsgods,
såsom under 1800-talet var vanligt. Ett flertal goda konstruktioner
av kopplingsapparater hava påfunnits av de kända linbanespecialis-
terna ingenjörerna Sven Carlson, Harald Larsson och Erik Widén.
Uen sistnämndes konstruktion användes vid Sveriges för närvarande
största linbana, den 20 kilom. långa Marma—Vallvik-banan med
20—25 tons transportförmåga per timme. — De flesta linbanor i
vart land äro utförda med bockar av trä. Ävenså äro stationerna i
huvudsak byggda av detta material. På senare åren har man dock
alltmera övergått till järnkonstruktioner för att därigenom ernå
längre tids varaktighet. Det företräde som träbyggnaderna förr hade
genom sin billighet är numera nästan utplånat. Armerad betong har i
vissa fall även kommit till användning.
I allmänhet kan sägas att vi här i landet i relativt stor och mång-
sidig omfattning tillgodogjort oss den hjälp vid transport av mass-
gods, som linbanan erbjuder, samt att våra ingenjörer på detta liksom
Pa sa många andra tekniska områden skapat sig en hedersam historia,
l^e ha skaffat sig ett arbetsfält, som sträcker sig från det innersta
Rysslands ödemarker i öster till de Colombianska Cordillerernas
ganska otillgängliga bergstrakter i väster och som i norr tillsvidare
har sin yttersta gräns vid de norska stenkolsgruvorna på Spetsbergen.
Sven Carlson.
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
