Vaskguld Den har åter och åter vaknat till nytt liv. Är 1902 anordnade den kände svenske ingeniören Äke Sjögren en prospekteringsexpedition dit upp, vari han själv jämte bergsingeniören Sune Granström deltogo som ledare. Under 12/3 månads tid utfördes undersökningar utefter Ivalojokkis ena strand, men resultatet blev så föga lockande, att alla planer på ett tilltänkt större företag skrinlades. Senare hava flera försök i stor skala tid efter annan företagits, varvid modernt maski- neri även kommit till användning, och amalgameringsprocessen för det mest finfördelade guldstoftets uppslutande tillämpats. Man har även försökt den sibiriska isschaktmetoden för att under vintern kunna komma ner till älvarnas botten för grusbäddens undersökning. Till sist hava under sommaren 1935 grundliga arbeten bedrivits efter av finska staten meddelade koncessioner dels av Bolidens Gruv Aktiebo- lag och dels av The Selection Trust Co. i London. Enligt notis i en engelsk tidning har det sistnämnda bolaget avslutat sitt arbete utan att finna anledning att fortsätta. Samtidigt med att dylika större pro- spekteringar, framkallade av det nu rådande höga guldpriset och bekostade av kapitalstarka företag, bedrivits, hava mindre guldgrä- varelag, nu som tidigare, skaffat sig sitt levebröd genom sommar- vaskning i någon av de guldförande mindre älvarna. Under augusti 1935 hade jag tillfälle följa arbetets gång vid ett sådant lag. Vaskeriet var förlagt till en liten ådal Lanioja, belägen strax invid Lanila gästgivaregård, tillhörig den i åtskilliga reseskild- ringar omnämnde Max Peronius, som efter studieåren vid Helsing- fors universitet slagit sig ner i finska Lapplands ödemarker. Han talar svenska, och jag är honom mycket tacksam för att han välvilligt ställde sig till förfogande som ciceron. Än, i vars fåra och sidobäddar sex man arbetade på utvinning av där befintligt bottenguld, var djupt nerskuren i de lösa avlagringarna, och under grävningen blot- tades berggrunden nästan överallt. Bergytan föll starkt undan i ström- riktningen, så att ån bildade en fors. Det hela var sålunda av natu- ren ganska idealiskt anordnat för anläggning av s. k. rännvaskning. Vi klättrade med någon möda ner för ena dalbranten, där lagets chef, Korhonen, vilken dess bättre även befanns förstå svenska, vän- ligt besvarade mina många frågor. Den härvarande guldförekomsten hade redan under »rushen» i början av 1870-talet varit föremål för bearbetning, och många spår av den tidens guldgräveri voro att se. Man gick nu vida mera rationellt till väga, än vad då varit fallet. Efter grundliga undersökningar både rörande guldmängden och de Sd