Gjutjärnshällar Genom dessa notiser ha vi sålunda fått en antydan om verksam- heten vid S:t Ann&e masugn under 1590-talet. Även om de ha varit sparsamma, torde vi ha kunnat finna, att denna masugn haft den led- ning och de resurser, att den får anses ha varit kapabel att utföra så- dant gjutgods, som fondhällen i Rijksmuseum i Amsterdam represente- rar. Åtminstone två av järnindustriens ledare i Nyköping, gjutaren Vincent och »järndragaren» Wellam de Besche, voro inkallade från järnproducerande länder, och båda visste säkert, att dylika fondhällar voro kuranta varor i Holland. Mellan Nyköping och städerna vid nedre Rhen funnos på den tiden även direkt seglation. Även hertigen själv synes ha utrustat fartyg för att deltaga i detta handelsutbyte. Genom vad som här förebragts ha naturligen inga avgörande bevis presterats, att fondhällen i Rijksmuseum i Amsterdam, säkerligen den äldsta bevarade gjutjärnsplatta, som tillverkats i Sverige, tillhört Ny- köpingindustriens produkter, men rätt så många sannolikhetsskäl torde likväl ha anförts som tala för en dylik åsikt. Med förbigående av tillverkningen av ugnshällar i Småland och vid det värmländska bruket Rämen under 1600- och 1700-talen skall nedan lämnas några data om ett av de få bruk utanför nämnda land- skap, vid vilket järnugnar framställts. Detta var Ljusnedals bruk i Tännäs socken i Härjedalen, således mycket avlägset beläget och med stora transportsvårigheter för sådana produkter, som ej kunde avsättas i hemorten. Under förra hälften av 1700-talet hade man på några platser i Härjedalen funnit god kopparmalm. Ett kopparverk anlades vid Ljusnedal. Som delägare i detta finner man bland andra även brukspatronen Petter Strandberg vid Salberget. Kopparbruket bar sig emellertid icke i längden, utan fick lov att nedläggas. Detal- jerna i brukets öden under denna period kan den intresserade finna 1 en uppsats av Olov Jansson i Svenska Turistföreningens Ärsbok för år 1931 och kunna därför här förbigås. Är 1757 förklara Petter Strandberg och hans medintressenter, att de ej längre vilja driva bruket utan försälja sina andelar till Petter Strandbergs son Johan Henrik Strandberg. Det går ej bättre för denne med koppardriften än för hans föregångare. Men sedan han i trakten funnit god järnmalm på flera ställen, bygger han åren 1762 —63 en masugn på det gamla brukets plats, och en stångjärnsham- mare. Här tillverkades sedan huvudsakligen spik, plogfjölar, plog- billar och slipstensåsar, men de vackraste minnena från denna period 6 Ljusnedals bruk. 5