Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
vud och smålog i smyg åt mig. Precossi bar sin
medalj och var glad över, att hans far hade
börjat arbeta igen och inte hade supit på fem
dagar. Han vill nu ständigt ha sonen hos sig i
verkstaden och tycks ha blivit en annan
människa.
Vi började leka, och jag tog fram alla mina
leksaker. Precossi blev alldeles förtjust i
järnvägståget med lokomotivet, som går av sig själv,
om man drar upp det. Han hade aldrig sett
något sådant förr och slukade de små röda och
gula vagnarna med ögonen. Jag gav honom
nyckeln, så att han skulle få leka själv, ban föll på
knä, och sedan tittade ban icke upp. Jag har
aldrig sett honom så belåten. Han sade
oupphörligt:
•— Ursäkta — ursäkta! och slog åt oss med
händerna, för att vi skulle gå undan och inte
hejda lokomotivet.
Sedan tog han vagnarna mycket försiktigt,
som om de varit av glas, och ställde dem i
ordning igen; han tycktes knappt våga andas på
dem, torkade dem, vände dem på alla sidor och
smålog för sig själv. Vi stodo omkring och sågo
på honom, betraktade hans magra hals, hans
stackars små öron, som jag hade sett blodiga en
dag, den stora kavajen med de lappade ärmarna,
ur vilka två små magra armar stucko fram . ..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>