Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
»Senare i afton», hviskade hon och drog sig
tillbaka från mig med ett språng, snarlik en katts.
Mitt hjärta slog hårdt. Jag hade ej mera
makt öfver mig själf.
»Vänta, vänta», sade jag alldeles bedöfvad
och sträckte ut armarna efter henne, ty nu ön-
skade jag, att hon skulle stanna i min närhet.
»Nej, nu måste ni vänta», sade hon med ett
leende. »Ni besynnerliga människa . ..»
Hon skrattade och lämnade rummet.
Vi sutto vid kvällsvärden. Tanja var mun-
ter som alltid; tvillingarna sutto tysta. Jag kände
mig icke bra till mods och teg hela tiden.
»Skall jag verkligen falla. . . har jag redan
fallit så djupt?» Denna tanke och andra dylika
surrade omkring i min hjärna... »Skall jag icke
kunna behärska mig? I så fäll är allt förloradt.»
»Min Gud, äro då alla människor vanmäktiga
i dylika fall.»
Ludmila Iwanowna uppmanade mig att ac-
kompanjera hennes sång, så länge som barnen
ännu icke sofvo. Jag lydde henne viljelöst, be-
härskad af en dof sinnlighet. Hon var starkt
upprörd och lutade sighvarje ögonblick intill mig.
Hon sjöng några visor, men jag hade lått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
