Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
midjan, det ljusa håret och de pastellblå ögonen
— och så leendet, det där leendet, som lyste upp
ett helt rum.
Han hade endast känt henne några månader,
men blotta vetskapen att hon fanns till fyllde
hans armod med glädje.
Hon lutade huvudet tillbaka och betraktade
honom under slutna ögonlock. Han roade henne,
och han fängslade henne! Han roade henne,
därför att han var så ung och oerfaren, trodde
hon, och så besynnerlig, men han fängslade henne
också, därför att hon instinktivt kände, att han
besatt en andlig styrka, som om den blott en gång
ville rikta sig på sådana mål, skulle kunna böja
andras viljor under sig.
De samtalade lågmält med varandra. Fru
Dorothea hade för plägsed att sänka rösten, som om
det hon sade vore något särskilt intimt, ej ämnat
för andras öron än dens hon för tillfället talade
med. I själva verket kunde vad hon sade lika
gärna ha sagts åt vem som helst. Men denna
sänkta röst skapade en egen förtrolig stämning
och framkallade hos interlokutören en påminnelse
av att detta samtal gavs honom såsom ett speciellt
ynnestbevis, vilket aldrig skulle förunnats någon
annan. 1
Gunnar-Uno talade. Han kände, att han denna
kväll mer än vanligt hade ordet i sin makt. Han
fick henne att skratta med ett par lustiga
historier, som plötsligt runnö honom i minnet eller
som han helt enkelt hittade på. Nu hade han
fått henne för sig själv ett ögonblick och måste
begagna tillfället, som kanske ej skulle
återkomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
