Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
börjar få klart för mig. Lika otillfredsställd som
du är med att bara skriva och lika varmt som du
önskar dig kunna måla, lika litet tillfredsställer
mig min målning och lika hett önskar jag, att jag
skulle kunna skriva! Vem förstår en stum tavla?
Ingen!
Den gamla såg upp liksom förvånad över den
bittra klangen i Mariannes röst.
— Kära barn, sade hon lågt. Det är nog häri
konstnärens olycka vanligen består! Det är något
så förtvivlat i detta att aldrig bli förstådd, emedan
man endast äger e n förmåga och emedan denna
enda förmåga är ofullständig och behöver en
annan, som stöder och underhjälper den.
Hon tystnade tvärt, som om hon ej kunde
behärska sig längre. Marianne gömde sitt
brunlockiga huvud i händerna. Det lät nästan, som om
hon snyftade! —
Förunderligt! Dessa båda, den gamla och den
unga, hade kommit till samma resultat. Båda
kände de samma hopplösa längtan efter att nå
det sanna idealet: fullkomligheten. De skulle
aldrig nå det!
Men ligger det ej ändock något stort i
konstnärslängtan ?
1911.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
