Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska Missionsförbundets mission i Kongo före 1886, av K. J. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N2
solut nödvändiga på däck, fingo hålla sig nere i lastrummet. Det
började te sig rätt allvarligt, ty det var redan på eftermiddagen
och bränsleförrådet hade smält ihop betänkligt. Ingen utsikt
märktes att komma ut i vidare vatten. Vi hade även kommit så
långt uppför den trånga passagen, att det icke lönade att vända
om och försöka komma ut ur densamma, medan det var dags-
ljus och medan bränslet varade. Vi voro därför tvungna att
fortsätta uppför i den enda förhoppningen att snart komma ut
ur vår svåra belägenhet. Men ju längre det led, desto ängs-
ligare blevo vi, ty aftonen närmade sig, bränsleförrådet blev
mindre, och folkskarorna, som löpte längs stränderna, växte stän-
digt och åstadkommo ett öronbedövande larm. De tycktes redan
berusade av segerfröjd, enär de trodde, att vi snart och med
lätthet skulle vara infångade. En stor mängd kanoter bemanna-
des också, och stora ansträngningar gjordes för att upphinna
oss på det sättet. Vi började undra, om vi kommit vilse och
voro uppe i någon biflod, som längre upp skulle visa sig vara
ofarbar. Inga ord kunna beskriva de känslor, som vi under den
fortsatta färden erforo. Svaga förhoppningar och missmod väx-
ade och kämpade med varandra om herraväldet. Att vi tillika
var för sig suckade till Gud om hjälp och beskydd, säger sig
självt. Detta var helt säkert anledningen till att hoppet envist
höll i sig, fastän allt såg hopplöst ut. Ty bränslet var slut och
stränderna så nära inpå oss, att pilarna började nå fram. Ej un-
derligt, om den sista gnistan av hopp ville vissna bort och dö.
Den amerikanske löjtnanten satt nere i hytten och beredde sig
på sin sista stund, ty han hade för länge sedan ansett allt vara
förlorat. Mina kamrater sade också: "Det är slut med oss.
Framåt kunna vi icke gå länge till, ty bränslet är slut, och vända
vi båten utför, så kunna vi icke styra den, utan den flyter i land,
och då falla vi ett lätt byte för de rovlystna människorna”.
Men huru bedrövligt det än syntes, så kände jag ännu
något hopp, fastän jag icke kunde finna någon anledning där-
till. Jag hade därför något av lugnt begrundande kvar, vil-
ket väckte brödernas förvåning, så att de började se på mig
som den drunknande på ett halmstrå. Helt plötsligt var det,
som om någon viskat mig i örat: Vi ha ju rätt många pack-
lådor nere ilastrummet. Tanken var knappt född, innan jag ro-
pade: "Bröder, ännu finnes en gnista av hopp. Låtom oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
