Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kingoyi, av P. O. Wirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
got bråk”. — "Nej, visst icke, vi äro fridens människor, och ären
I fridsamma, nog skola vi vara det. Vi skola nog komma över-
ens". — Det värsta syntes vara över. Nog erforo vi mycken ovilja
i fortsättningen och hörde många ovänliga ord, men vi fingo
dock ostörda fortsätta med byggandet.
En dag kom den gamle hövdingen Nsengo och hälsade
på oss. Vi hade ej träffat honom, sedan vi voro för att hämta
huset i byn. Även han ställde sig framför mig i tältdörren, men
han var ej lik den andre hövdingen. "Frukta icke”, började han,
"den här platsen, som ni bor på, är min egendom, och där och
där äger jag jorden, så ni får bygga, frukta icke! Om någon
vill göra er ont, så skall jag komma hit och ligga utanför ert
tält på nätterna, och då måste de först skjuta mig, om de vilja
eder något ont". Detta var ord, som vi behövde. Vi sågo på
varandra och ögonen tårades, men det var glädjetårar. Gamle
Nsengo var verkligen vår vän. Jag röres än i dag till tårar, då
jag tänker på allt, vad han gjorde för oss.
Att det ännu ej gick an att göra bybesök, förstod jag väl.
Och min unge, eldige kamrat fick även snart på ett ganska
kraftigt sätt visshet därom, då han vid ett besök i en by möttes
av laddade bösspipor och hotfulla ord att på ögonblicket gå sina
färde. Folket var ännu alltför vidskepligt och uppfyllt av fruktan
för oss. Vi hade även fullt upp med arbete på stationsplanen,
så att vi behövde ej oroa folket ute i byarna. Ävenså hade vi rika
tillfällen att vara i beröring med dem i arbetet alla dagar, och
de förde nog hem allt, vad de sågo och hörde hos oss. Gossar
kommo och ville arbeta mot betalning, och med dem började
vi en middagsskola. Snart funnos några, som önskade, att vi
skulle börja en dopklass. Sålunda tycktes isen vara bruten, och
vi kunde redan efter åtta månaders arbete se tiden an med goda
förhoppningar. Jag och min hustru måste då, år 1901, bryta
upp: och: resa hem för attmMaren svälbehövlig vila men JE:
Lundahl kom för att hjälpa till, till dess P. Markus med fru
kommo ut från Sverige. Senare kommo C. W. Grahn, miss
Kohm och Alma Doering samt A. Walder.
Redan medan vi voro kvar, blevo ett par mindre tegelhus
uppförda, vilka skulle användas till magasin, medicinhus och
snickareverkstad men som i början fingo tjänstgöra som bonings-
hus. Vi hade redan börjat tillredelser för ett större boningshus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
