Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En orolig tid, av Josef Ekstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
och blybitarna slogo mig både grön och blå, men förunderligt
nog hade de ej kraft att tränga igenom kläderna. Männen blevo
dock djärvare och djärvare, då jag aldrig sköt utan endast sik-
tade, och därför sköt jag ett skott för att skrämma dem, då de
voro mycket nära. Jag hörde dem fråga: "Är någon sårad?"
och då de fått klart för sig, att alla voro oskadade, började de
åter att förfölja. Vi voro nu i närheten av en liten skog, och
där lyckades vi gömma oss. De omringade oss, och vi trodde,
att vår sista stund var kommen, samt anbefallde oss i Guds hand.
Men Gud hade annorlunda beslutit. De fingo ej syn på oss,
fastän jag såg dem hela tiden. Jag kan ej förstå detta på annat
sätt, än att Gud förblindade deras ögon.
Om en stund lämnade de oss, och sedan vi vilat och för-
säkrat oss om, att ingen stannat för att vidare söka efter oss,
började vi sakta krypa därifrån. Det var mycket svårt, men det
gick dock ett stycke i sänder. Så länge vi voro i skogen, gick
det dock an, värre blev det, sedan vi kommit upp på kullen,
där gräset var kort. Vi måste då taga av oss hjälmarna, så att
de ej skulle förråda oss, och lyckades utan att bliva sedda
komma ned i en skog ett stycke därifrån. Där fingo vi tid att
se efter, huru vi sågo ut. Min blus var sönderskjuten på två
ställen. Öm var jag överallt, och på några ställen, där blybitarna
tagit som värst, var huden borta, men blyet från deras flintlås-
gevär hade ej haft kraft att tränga igenom. Med Wirén var det
sämre ställt. Han hade fått hjälmen sönderskjuten, två sår i
ansiktet och ett ganska djupt sår i ryggen. Vi förundrade oss dock
över, att vi sluppit undan för så gott pris, då de skjutit så
mycket på oss och ibland på ganska nära håll. Vi dröjde i
skogen till kvällen, och sedan gingo vi eller kröpo, allt efter-
som det lämpade sig, hemåt. Dock togo vi en omväg in i
Franska Kongo, ty vi visste, att alla vägar, som ledde till sta-
tionen, voro bevakade. Så kommo vi i skymningen fram till
kända trakter.
Fru Wirén och fröken Josefina Nilsson voro hemma på
stationen, och huru de kände det, kan lättare tänkas än beskrivas.
De kunde både se och höra, då man sköt på oss, och dessutom
voro ej heller de säkra för överfall. Det var också meningen,
att de skulle dödas, och fördenskull sändes en man för att se
efter, om det fanns någon, som bevakade stationen. När han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
