Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III. Mars 1886 - Ellen Fries, En sjelfbiografi från sextonhundratalet (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
v
för herrn med, sade jag, och för hvem I vill; så visst som Gud
lefver, skall jag aldrig vigas vid Erik Sparre, och vill jag heldre dö;
men om det blir med Cruusen eller en annan soldat, så är det lika och
kommer Er inte vid, men så mycket som I vet, den andre vill
jag inte hafva, ty jag vill ingen hafva, som låter göra narr af sig.
Käringen sprang strax upp och in till min styfmor och sade: nu vill
jungfrun öfvergifva Erik Sparre och vill hafva en soldat, hvar hon ock
tager honom, och sacle alla mina ord för min mor. Dä svarade min
mor: ja, tro I mig, att Cruusen ligger henne i sinnet, nu sedan hon
hörde, att han lefde, kanske att de hafva nägot hemligt sig emellan.
Nu vill hon öfvergifva den andra, men det går henne inte an;
lika hvad hon svär, hvarken skall hon fä öfvergifva den här eller skall
få den andra». När min far kom, så sade hon för honom strax det
samma, och så kom det i ljuset, det jag i två är hade dragits med.
Sä kom min h. far till mig och frågade mig, om det var sannt,
att jag ville öfvergifva honom (Sparren), och då svarade jag: ja, jag
kan icke längre dölja utan måste bekänna sanningen, att jag aldrig
har haft i mitt sinne till att ega honom, och det jag härtill har måst
låtit mig behaga, har jag mast gjort af en barnslig räddhåga. Jag
har inte torts säga Fru Ebba Leijonhufvud emot, ty hon har både
öfvertalat och skrämt mig så, att jag har bedt henne svara, hvad hon
ville. Men nu när jag kommit till bättre förstånd och ser honom
hos andra, och det i synnerhet, att han låter göra narr af sig, det
jag tycker skulle vara allt för svårt för mig. Jag bad min h. far i all
ödmjukhet för Guds skull förskona mig från honom, så ville jag som
en ödmjuk dotter, det jag ock var skyldig att göra, lyda min h. far
sä länge jag lefde, men i detta bad jag före, att min h. far ville låta
mig råda, efter det ock gick mig mest och närmast an. Då blef
min h. far mycket ond på mig, och frågade mig, hvem som var orsaken
dertill, att jag ville öfvergifva Sparren, och att den som gjorde narr af
honom, han vore väl sjelf en större narr. |ag skulle inte låta irra mig,
utan han ville ändtligen, att jag skulle hafva honom, om jag ville eller
inte; efter han var en så from man, att han icke gjorde någon
menniska emot, så hoppades han visst, att han (Sparren) skulle blifva from
emot mig; jag svarade derpå, att hvad clet kom viel, att han var så
from mot andra, så rädde han intet om mänga, och att den som är
allt för god emot andra, sä är han värst emot den, han mest råder
om. Dessutom kunde jag inte bringa öfver mitt sinne att säga honom
ja och ett godt ord. Min h. far frågade mig dock, hvad det måtte vara
för en soldat, som mig så mycket låg på sinnet, efter jag hade sagt,
att jag ville öfvergifva honom för en soldats skull, och sade äntligen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
