Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV. April 1886 - Carola, Skol-lif. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iii
Hon var nästan aldrig borta på bjudningar. Och var hon det
någon gång, hade hon inte roligt. Man talade om teaterpjeser, som
hon inte hade sett, om böcker, som hon inte haft tid att läsa —
och dessutom, om äfven samtalet rörde sig kring ämnen, som hon
kände, så tillfredsstälde det henne icke. Hon hade under sin
seminarietid blifvit van vid verkligt tankerika samtal med lärarne och
lärarinnorna och hade också med kamraterna smakat på hvad
verklig, uppsluppen munterhet vill säga, och derför vämjdes hon vid denna
sällskapskonversation, som var pä en gång så tung och så ytlig. Om
hennes person tog man just ingen notis. Om hon såg en liten fru
med beslutsam barmhertighet styra kurs till hennes plats, så visste hon
precis, att hon skulle öppna samtalet så här: »fröken är lärarinna, åh,
det är ett vackert kall, men hvad det måtte vara rysligt
tålamodsprövande!»
Nej, roligare var det, då några af hennes gamla kamrater hade
kommit resande och de samlades till en liten kaffebjudning alldeles för
sig. Då berättade man gamla skol- och seminariehistorier, och då
kunde det skrattas ganska hjertligt. Inte häller voro alla de andra
så nedtryckta som hon, der fans många spänstigare naturer. Men
när historierna hade sinat, och det gjorde de ganska snart, så kunde
en säga:
»Att inte Augusta blef förlofvad ändå, hon som var så söt!»
»Det är väl inte omöjligt än!»
»Ah, kära du, så gammal som hon är, hon är ju ett år äldre
än du och jag.»
Den sangviniska måste naturligtvis tiga, eljest hade hon nästan
proklamerat förhoppningar för egen del.
»För resten*, menade en tredje, »är det då bestämdt lugnast och
bäst att vara ogift; de flesta^gifta qvinnor äro ju olyckliga».
Det var ändå i grund och botten en melankolisk prägel öfver
dessa sammankomster. Intet faktiskt utbyte af tankar och kunskaper
såsom mellan intelligenta unga män, ty dessa qvinnor drefvo ju ej
några studier vidare, och — inga framtidsplaner! Det var som ingen
framtid hade funnits, bara forntid. Vid den ålder, då en ung man
tar de allra första stegen på sin lefnadsbana och ser hela den
brokiga verlden öppen för sig, stirrade dessa unga qvinnor med vemod
i hvarandras ansigten för att räkna årens härjningar, eller, rättare sagdt,
tecknen till att knoppningstiden nalkades sitt slut, den enda tid, som
var värd att lefva. Och sedan i framtiden: att bli gammal och
möjligen, om lyckan är god, få en föreståndarinneplats.
När Gerda efter en sådan »rolighet» gick hem till sig, kunde hon
ibland få ett uttryck för den andliga tvinsot, som tärde henne ännu
mer än de andra, ytterligt medellös och beroende som hon var, och
det lydde så:
* Hvarför tar allting slut sa snart för oss:*
Carola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
