Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII. Oktober 1886 - J. E. Berggren, Genmäle å art. Om brottslighetsfreqvensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
som honom," — »Läkarens kall kan ej i och för sig innebära mera frestelse än
barnmorskans eller sjuksköterskans, lärarens icke mera än lärarinnans.» — »Bland
kroppsarbetare kan väl knappast ndgon anledning finnas till mindre frestelse föi
qvinnorna än männen. Handtlangerskan, med oket hängande öfver sina axlar,
är ej mera skyddad än muraren, som hon betjenar. Qvinnan vid skurbaljan eller
på tvättbryggan, vid krogdisken eller i cigarrboden, i fabriken eller som tjenare
i andras hus är icke mindre utsatt för frestelse till brott än männen vid sina
arbeten. 1 hvad mån landtbrukarens dotter, arbetande vid väfstolen eller räfsan.
skulle vara mera skyddad än hans son vid hyfvelbänken eller lien, hvarför
sömmerskans lefnadsläge skulle vara mindre frestande än skräddarens,
ladugårdspigans än stalldrängens, det är i sanning omöjligt att inse. ’
Med det nu anförda har Redaktionen ådagalagt att den icke
tänkt sig in i de här omnämnda personernas lefnadsläge i det hela.
Red. har icke tänkt på, att det bland mycket annat är t. ex. den
skilnaden mellan landtbrukarens son och hans dotter, mellan skräddaren
och sömmerskan, mellan muraren och handtlangerskan, läkaren och
sjuksköterskan, läraren och lärarinnan, att den förre är pligtig att
med vapen i hand skydda sitt fosterland och måste göra sig duglig
dertill antingen enligt våra lindrigare och mindre betänkliga
förhållanden eller på det synnerligen känbara sätt, hvarpå det i andra
länder sker, der han kallas till ett flerårigt och depraverande kasernlif.
Så länge skräddaren och sömmerskan sitta vid sitt arbete, är den
enes belägenhet naturligtvis icke farligare än den andras; men efter
slutadt arbete inträder skilnaden; skräddaren kan då gå till krogen:
men sömmerskan kan det icke, emedan skick och bruk, om icke
någon ting annat, hindrar henne derifrån. Dessutom har skräddaren
måhända haft sina »vandringsår», och hvad som så benämmes brukar
i moraliskt afseende icke vara den bästa tiden i handtverkaren lif.
Redaktionen har egendomligt nog icke dragit i betänkande att uttala
den åsigten, att qvinnan »som tjenare i andras hus icke är mindre
utsatt för frestelse till brott än männen vid sina arbeten». En hvar,
som aldrig så litet sett förhållandet i stad och på land, kan icke
ett Ögonblick hysa tvifvelsmål om, huruvida »tjensteflickorna* eller
de manliga tjenarne hafva den största omvårdnaden och tillsynen,
det största skyddet i yttre och i sedligt afseende.
Men Redaktionen säger sig icke våga anse familjens
skyddsmakt vara så stark som jag antagit, emedan qvinnorna hafva en
stor del i vissa svårare och afskyvärda brott, t. ex. mord på slägtingar.
Jag för min del kan ej inse, hvarför Redaktionen ej skulle kunna
vara ense med mig i denna punkt. Jag har ju nämligen icke påstått
och har icke kunnat påstå, att familjelifvet öfver allt är sådant det
borde vara. Och dertill kommer äfven den omständigheten, att de i
fråga varande brotten icke blott begås af medlemmar af en familj,
utan äfven af sådana qvinnor, som stå utanför familjelifvets skyddande
inflytande.
Visserligen förnekar icke Redaktionen, att mannens och qvinnans
olika lefnadsförhållanden utgöra en orsak till den olika kriminaliteten
hos bådadera; men Red. vill icke såsom jag anse dessa förhållanden
såsom den väsendtliga orsaken dertill. Enligt Red:s mening skulle
denna ligga deri, att flertalet qvinnor erkänner kyskhetens pligt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
