Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Laura Kieler, Ibsen - Literaturanmälan: H. Lindgren, Paul Heyses noveller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
Det var bergsmannen, som på sin tid kom från bergets djup
upp till den Ekdalska vindsboningen, höll upp sin gruflykta och lät
dess skårande ljus falla på de bländades anleten. Bergsmannen
erkänner sjelf:
Lyset blinder jo mit Øje,
hvis jeg söger i del höje.
Intet under, att familjen Ekdal också blef bländad och höll för
ögonen! Kanske hade de stackars förskrämda menniskorna, när allt
kommer omkring, bättre tålt sanningens ljus än Ibsens gruflykta.
Solen icke blott lyser, utan ger också värme och lifskraft. Man
vänjer sig också vid ljuset.
Hell och lycka dock för bergsmannen, att det underbara må
tima, att — när den tunga hammaren banat honom väg till »det
fördoldas hjertekammare», och när djupets andar lärt honom att lösa
»lifvets ändlösa gåta» — han då icke tillika må säga om sig sjelf:
»Men jeg giemte Dagens Pragt
i den midnatsmörke Schakt,
glenite Liens sus og sang
i min Grubes Tempelgang,»
utan att »hoppets sol» måtte rinna upp för Henrik Ibsen, trots
»Hammerslag paa Hammerslag
indtil Livets sidste Dag!»
Literaturan mälan.
Paul Heyses noveller, öfversatta af A. G. Engberg. Stockholm, P. A.
Norstedt & Söner. Pris: 50 öre häftet.
>
aul Heyses mångsidighet gör det svårt att skildra honom. Han
hör till dessa lyckliga naturer, som finna sig hemma öfverallt, och
hos hvilka lifvets vexlande scener och dess skiftande gestalter
bringa motsvarande strängar hos diktaren sjelf i dallring. Detta är
dock sant endast med en inskränkning. Ty för det råa, det simpla,
det brutala har Heyse intet öra. Och när han skildrar, far det
skildrade en viss likhet, icke med honom sjelf, men med det han älskar.
Och som detta är harmoni och hvad derunder inbegripes, uppträder
äfven sjelfva brottet hos honom med en viss storslagenhet, en samlad
kraft, som väcker, visserligen icke vördnad, men dock en viss
beundran. Se t. ex. Andrea Delfin. Han flyttar gerna sina personer upp
i en förklarad atmosfer, gjuter kring dem en skönhetens helgongloria,
hyllar dem sjelf med en tyst dyrkan, som återspeglar sig i skildringens
bevingade kraft, och skonar dem, om de behöfva medlidande, med
en försynt ömhet, som står i den skarpaste strid med naturalismens
agande kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
