Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1887 - Elise Orzeszko, Thadeus. Bilder ur landtlifvet i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
var fullt af ogräs, som snärjde hans små fötter. Han föll omkull,
men utan att skrika, till och med utan att ge ett ljud ifrån sig, en
sådan åtrå hade han att finna på blåmesen, en sådan fruktan att
skrämma bort honom. Som han icke längre kunde gå för det tjocka
gräsets skull, började han helt tyst krypa på fyra fötter, med ögonen
uppspärrade och med sådana rörelser på hufvudet, att han kom att
likna en katt, som spejar efter en råtta eller en fågel. Stimdom
lossnade vallmoblommorna frän sina stänglar och öfversållade hans
hufvud och skuldror med sina fina, glänsande blomblad. Han stadnade
då på knä, och med händerna stödda mot marken tittade han uppåt
med öppen mun. Han såg icke blåmesen, men en mängd skära och
röda punkter, som sväfvade öfver hans hufvud mot bakgrunden af
en himmel, lika blå som hans uppåtrigtade ögon. På en gång blef
hans mödosamma vandring afbruten. Den höga muren af stänglar
öppnade sig framför honom och lemnade utsigt åt en vidsträckt, fri
yta. Han inandades den starka doften af fenkol, kummin, timjan
och persilja och häpnade öfver prakten af en oändlig massa gula
blommor: det var gurkor och krasse i full blomning. Der funnos
också några tufvor ringblommor; med ett ord, en sådan rikedom på
praktfulla gula toner, att han aldrig förr sett något dylikt. Alldeles
bländad, sprang han upp med ett skutt och ilade mot ringblommorna
med utsträckta händer. Hans åtrå hade bytt föremål; blommorna
hade trädt i blämesens ställe. Han skulle troligen ha plockat med
fulla händer deraf, men plötsligt hejdade han sig några steg ifrån
ringblommorna, så förfärad att han hade hvarken kraft eller tid att
skrika.
Föremålet, som ingifvit honom en såclan förskräckelse, var på
samma gång ytterst fängslande att betrakta. Det bestod af en stor
stake, frän hvars topp några klädestrasor nedhängde, och två
halmtappar svängde fram och tillbaka, liksom två armar. Det var en
fågelskrämma, men Thadeus förstod sig ännu icke på denna
trädgårds-mästarnes krigsmaskin. Stödjande sina af fruktan sammandragna små
knytnäfvar mot sina båda kinder, stadnade han ett ögonblick, utan
att röra sig, och betraktade de svängande halmtapparne samt visste
icke huruvida han borde ta till flykten eller vågade ännu längre
beskåda denna märkvärdiga företeelse, som säkerligen skrämde honom
mycket mera än sparfvarne, för hvilka den var afsedd och som redan
hade gjort sig så förtrogna med dess åsyn, att en hel skara sådana
kretsade öfver de på detta ställe redan mogna ärterna och förde
stort oväsen med att än slå ned på denna läckerhet, än flyga upp
i luften.
Deras skrik var så genomträngande och skaran så talrik, att
Thadeus’ uppmärksamhet afvändes från fågelskrämman der på sin
stake; ty, ehuru han var fullkomligt förtrogen med detta slags foglar
och till och med viste att de kallas »spajvar», hade han aldrig sett
en sådan mängd af dem tillsammans.
Med pekfingret helt och hållet begrafvet i den gapande munnen,
betraktade han sparfvarne, och tycktes falla i drömmar, medan ett
uttryck af djupt begrundande drog som en mörk sky öfver hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
