Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
»Godt, så viger jag er i morgon,» förklarar presten.
>Ja, det är mycket bättre på det sättet», tillägger modern, glad
att dottern skulle få blått hårband i stället för det gulgröna
matt-targade, som hon nu bar.
Klemens säger högtidligt, vänd till Jonathan:
»Tack vare dig, som icke nu försmär vår dotter och den lille
stackarn der*.
yNamagcnaspara!•• Så högt älskar jag din dotter, att jag också
vill älska hennes barn, svarar Jonathan,
»Ja visst. Det är ju ganska naturligt,» anmärker mor Kalimanti
och torkar en tår ur ögat.
Svenska skaldeförsök inom den stora konsten».
Tor Hedberg: Judas. En passionshistoria. Stockholm 1886.
Lotten von Kraemer: En kämpande ande. Trenne religiösa dikter.
Stockholm 1886.
§et är ej nog med att nutidsdiktningen ryckt inom sin sfär äfven
oss omgifvande hvardagsverkligheten, utan en påtaglig
tendens har i våra dagar gjort sig allt mer och mer gällande att
rent af till denna hvardaglighetens verld uteslutande inskränka dikten
vid dess ämnesval. Skalden skall skildra endast hvad han sjelf sett
och upplefvat. Man »skal kun være sig selv — i kunstens form»,
säger Herman Bang; och Aug. Strindberg, de radikala konsekvensernas
man, påstår ju till och med, att sjelfbiografien ensam är den moderna
vitterhetens egentliga fält. — Dessa påståenden gå emellertid enligt
vår åsigt» ut från en oriktig förutsättning, nemligen den, att diktens
hela uppgift blott är att afspegla den omedelbart gifna verkligheten,
förmenande att den dermed fyller den höga uppgiften att säga
»sanningen». Men vore detta konstens mål, hvad skulle vi då egentligen
med konsten att göra, »à quoi bon» denna fördubbling af naturen och
lifvet? Ej har den s. k. sanning,/som blott säger mig, hurudan
verlden faktiskt är, något värde i och för sig; den sortens sanning är
värdefull blott i samma mån, som den är nyttig för något. Den
sanningen kan ega värde såsom medel; såsom yttersta mål duger den
ej. Och i de flesta fall hafva ock de nutidsförfattare som pä detta
sätt för sig formulerat sin uppgift, i sjelfva verket satt sin
verklighets-afspegling i vissa praktiska idéers tjenst. Skall »sanningen» ega
sjelf-värde, utan hänsyn till allt annat, då skall den ej stanna vid det
faktiska, vid tingens yta, utan tränga ned der inom, till tingens själ, så
att säga, och låta oss åtminstone ana ett högre sammanhang, än det
som är omedelbart tillgängligt för »våra sinnen, de sunda fem». —
Men sätter man på detta sätt poesiens mål uti att på något sätt se
lifvet »sub specie ætemitatis», så är det en skadlig ensidighet att stänga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
