Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Det att, okänd, din syster
Svälta och frysa må,
Men öfver svalget, som skiljt er,
Du henne aldrig kan nå.
Vårbrytning.
Skizz af Ave.
Mnnu fans ej ett enda utslaget blad på träd eller buskar, men
vår-lifvet arbetade med starka pulsslag och gaf sig uttryck i milliarder
bladknoppar, med hvar sin slumrande lifssaga.
Under den tlorslätta ljusa morgondimman skimrade de närbelägna
kullarnes skogssnår i en obestämd brungrön färgton; men då en
solstråle för ett ögonblick bröt fram emellan de seglande skyarne, glänste
det plötsligt till, skarpt och gnistrande, emellan grenarne på en grupp
stora kastanier, da deras bruna bladhylsor träffades af solstrålen.
Denna trädgrupp stod liksom en starkt framskjuten förpost emellan
kullarne och den gamla slottsruin, som krönte den temligen höga
sandåsen. Bakom kullarnes snår stod skogen i samlad kraft, omgjuten af
en mörk blånande färgton. Nedanför ruinen drog sig åsen i mjuka
våglinier sluttande ned till hafsstranden. Bjärtgröiia sträckte sig
rågåkrarna emellan nyplöjda tegar och sofvande trädesmark skenbart ända
ned till de blånande hafsböljorna, hvilkas kammar här och der lyste
silfverhvita.
Om dessa skumfransar, hvilka kastades den ena efter den andra
upp på den från höjden osynliga strandremsan, voro dyningar efter
en redan utkämpad storm eller förebud till en kommande, hvem tänker
på sådant, när en plötslig stormil tyckes ha nedbrutit det spirande
vårlifvet i ens eget hjerta? —
En ung man och en ännu yngre qvinna arbetade sig med slappa
långsamma steg uppför sluttningen. De gingo efter hvarandra på en
smal gängstig, som emellan ängsremsor, enstaka hus och
ladugårdsbyggnader ledde från staden, hvilken ined sitt tvärhuggna kyrktorn
och sina masttoppar endast svagt skymtade fram ur ett gråblått tätt
flor, väfdt af den nedhvirtlande skorstensröken.
Uppkomna på höjden vände de tvä vandrarne sig om och
blickade nedåt pä den fängslande landskapstaflan. Men det skedde
troligen blott af gammal innött vana, ty deras underligt stela drag lifvade®
ej dervid, deras hårdt sammanpressade läppar öppnades hvarken till
ord eller leende, och liksom uppgifna af trötthet sjönko de båda slappt
och tungt ned på ett par halfniultnade stubbar invid kastanjeträden
och i lä af den gamla ruinen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
