Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
behöft värja sin åsigt. Din faster tog dig från ditt sträfsamma
föräldrahem, och sedan haT du lefvat i den stora verld, som blott roar sig.»
»Stackars faster menade väl. Hon skulle hellre rent af ruinerat
sig, än draga sig tillbaka från sällskapslifvet. — Väl för henne, att hon
gick bort innan nöden knackade på vår dörr!–Det blir bäst att
jag nu söker mig någon plats som sällskapsdam», tillade hon efter en
paus och rätade upp sig ur sin framåtböjda ställning.
»Var der ej så mycket efter henne, att du kan lefva af räntan pä
kapitalet?» Der låg bestörtning och ångest både i hans ton och blick.
»Omkring femhundra kronors ränta. — Nej, det går ej. Trodde
du det var mera, Hugo?» sporde hon med en öppen tillitsfull blick.
»Jag vet knappt, om jag förr närmare tänkt derpå», svarade han
fritt mätande hermes blick. »Jag var ju så säker på att det skulle gå
med filialen i N.; derför hade din förmögenhet intet annat inflytande
pä våra giftermålsplaner, än att du åtog dig att bestrida utgiften lor
en stor del af’ vår bosättning. Det var väl denna omständighet jämte
våra storslagna vyer, som kom mig att hälla dig för att vara oberoende.»
Hans bittra ton sårade henne. »Den våning i N., som vi tänkte
hyra, består af fem rum. Möbler och gardiner till en sådan lokal
kostar ej så litet. Dessutom linne, husgeråd och mycket annat. —
Nå, nu slippa vi allt det der. Vi få vänta på bättre tider, Hugo.»
Bertha sjönk åter slappt tillsamman och brydde sig ej om att
beherska gråten, hviken nu skakade hela hennes varelse.
Hugos blick vandrade frän henne tillbaka till det frambrytande
vårlifvet under den härda jordklimpen, och han försjönk i ett slags
dåsigt drömmeri, under hvilket hans upphetsade tankar funno en
stunds hvila.
Berthas gråt aftog så småningom, smärtan jämte den långa
promenaden hade uttröttat henne, vårluften gjorde henne matt och hon
skulle snart ha inslumrat, med hufvudet stödt mot sina båda händer. —
Men dä bröts söndagsmorgonens stillhet af ett häftigt flaxande och gälla
ifriga fågelskri uppe i kastanjernas kronor. Hugo och Bertha sprutto upp.
»Kajor», sade Hugo, likgiltigt tittande upp mot träden.
»Hvilket lefverne de hålla», inföll Bertha med önskan att äter få
samtalet i gång. »Man skulle kunna tro, att de tvistade eller gjorde
narr af någon», tillade hon, och reste sig upp från trädstubben.
Det börjar bli kallt här uppe», anmärkte han efter att en stund
ha betraktat det orediga vimlet af gråblå hufvuden, kolsvarta näbbar
och mörka, skiftande vingpar. »Det är väl tid för oss att återvända
till staden.»
»Ja, vi måste väl gå», sade Bertha, men förblef dock stående
bredvid Hugo. Der nere i den töckenhöljda staden måste de ju skiljas
och gå hvar till sin ensliga bostad, medtagande den gemensamma
sorgen. »Nu kommer der att pratas, sq val Iras och öfverläggas», sade
hon mera till sig sjelf, än till Hugo, med blicken riktad mot kajsvärmen.
I det samma sköto två kajor rakt förbi dem och stälde flygten
mot borgruinen. Deras färd ledsagades af hela svärmens gälla skrän
jämte ett oändligt flaxande, nickande och hoppande. Derefter lyfte
hela flocken vingarne och flög bort mot skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
