Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
vid återkomsten till fädernegodset, ämnar han just sluta henne i sin
famn, då han hejdar sig. »Plötsligt kom den tanken på mig, att det
nu var opassande att omfamna henne», säger han. »Jag hejdade mig,
tystnade och rodnade».
Och han använder mikroskopet äfven på andra, än på sig sjelf.
Han gör skarpa och djupa iakttagelser, fina observationer; han
upptäcker hos menniskorna just det dolda, sjelfva kärnan, bevekelsegrunden
för handlingen, orsaken till sinnesrörelsen; hans blick är så
genomträngande, att intet undgår den. Och dock är han ett barn, men ett
ovanligt barn, och trots sin tidiga ålder redan utrustad med de
gåfvor, hvilka, mognade och utvecklade, bilda honom till diktare.
Är det icke något märkvärdigt för en elfvaårig gosse att göra
sädana iakttagelser, som dem angående mormodern? Han har efter
sin mors bortgång återvändt till Moskwa; han ser mormoderns sorg,
och han känner sig hysa medömkan. Detta kan dock ej hindra, att
han uppsöker sjelfva hjärtpunkten, det som ingen märker, men som
döljer sig bakom tårarne. Den sorg, hvaråt hon gaf utbrott, då hon
återsåg oss», heter det, »gjorde mig förlägen, ty jag insåg, att vi
sjelfva ej hade någon betydelse för henne, utan endast voro henne
kära såsom en påminnelse, och att hvar och en af de kyssar, hvarmed
hon betäckte mina kinder, endast var ett uttryck för den tanken: hon
är död, jag ser henne aldrig mer!»
Gentemot sin bror har han en otalig mängd funderingar, särskildt
om deras förhållande såsom bröder och lekkamrater. Ömtålig, känslig,
blyg och lätt sårad skärper han för den skull denna tidiga
observationskraft, och han anför såsom en ursäkt för sina brådmogna
iakttagelser »sin alltför stora mottaglighet för intryck och böjelse tör att
analysera».
När han reser på sina visiter efter studentexamens afläggande,
gör han de mest hårfina psykologiska observationer. Han uppfångar
hvarje blick, han resonnerar med sig sjelf, och han intränger obevekligt
i den menskliga mekanismen. En furstinna börjar gråta. Hon var
vän till hans döda mor, och yngligen söker utreda, hvad det är, som
innerst upprör henne. Sorgen finner han verklig, men »jag tyckte»,
säger han, »att hon grät mindre för min mors skull, än derför att hon
icke var lycklig nu, hvilket hon varit under min mors lifstid:. På
ett annat ställe hänför han hvarje min till ett slags ovilja — afvogheten
mot den, som man vet skall bli sin arftagare. Schweitzaren, som
öppnar porten, betjenten, som tager hans röck, damerna och herrarna,
hvilka möta honom i salongen, alla tycktes betrakta honom som en
ovälkommen gäst. Värden sjelf, fursten, gör samma intryck på Tolstoy;
»ju älskvärdare han var», heter det i skildringen, »desto lifligare
förestälde jag mig, att han bemötte mig vänligt för att icke låta märka,
till hvilken grad den tanken var honom misshaglig, att jag var hans
arftagare».
Här finna vi sålunda ett exempel, hemtadt ur lifvet, en af de
många, som Turgenjef romantiserat, och här kunde man använda,
hvad Turgenjef säger i Elena: »Det finnes män, hvilka oupphörligt
känna hvar och en af sina minsta förnimmelser på pulsen och aflägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
