Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
deraf». Han ämnar just nedskrifva sin betraktelse på papperet, då
åsynen af en kusk, som spänner en häst för vattentunnan, riktar hela
hans tankegång på den egendomliga frågan: i hvilket djur, hvilken
menniska denna hästsjäl komme att öfvergår Säkert skulle han vidare
hafva utfört sin betraktelse, om brodern icke kommit in och gjort ett
slut på hela korthuset.
Som filosof är han skeptiker. Han grubblar ända till öfvermätt,
och han inbillar sig en tid, att han ensam existerar, att föremålen
omkring honom äro syner utan verklighet, att allt blott är till i den
mån, som han betraktar det. Tingen, menniskorna, verlden äro inom
honom; de ega ingen existens annat än den, som han gifver dem,
och stundom är han så öfverspänd, att han plötsligt kan vända sig
om, öfvertygad att bredvid sig finna ett intet, ett tomt rum.
Fåfängt söker han upplösa de problem, som omgifva honom.
»Mitt svaga förstånd», säger han, »bemödade sig förgäfves att
genomforska det outgrundliga, och under detta arbete miste jag den ena
öfvertygelsen efter den andra om sådant, som jag hälst aldrig bort
vidröra. Den enda vinst jag hade af detta mödosamma andliga
arbete var en viss andlig smidighet, som försvagade min viljekraft,
och en vana att oupphörligt anställa psykologiska undersökningar,
hvarvid såväl känslan förlorade i friskhet som omdömeskraften i
klarhet».
Alla dessa drag kunna vi återfinna i romanerna. Tolstoys
roman-hjeltar likna sin författare. Oupphörligt grubbla de öfver tillvarons
gåtor, och fåfängt söka de värna sig mot ett öfvermätt af reflexion.
Ensamma och i sällskap reda de ut sina stämningar, och t. o. m.
på ett slagfält kunna de mäta hvarje känsloskiftning. Midt uppe i
glädjen, då de skämta och skratta ohejdadt, öfverfallas de plötsligt
af en förtärande lifslecla. Fruktan att de skola dö hugger sin klo i
deras sinnen, och girigt söka de upptäcka något kryphål att undfly
den. Detta lilla kryphål blir för flertalet mysticismen, — och der är
det slutligen, som Tolstoy sjelf hamnar.
Ett och annat drag af en ganska tidig mysticism finna vi utan
svårighet i hans omtalade ungdomsminnen. Mer och mer framträder
den, ju äldre skalden blir, och han sammanfattar sin lifskamp i dessa
betydelsefulla ord: »Jag har tidigt förlorat tron. Jag har lefvat en
tid i fåfänglighet. Sedan började sfinxen förfölja mig, alltjämt
grymmare och grymmare: lös min gåta, eller jag uppslukar dig! På min
ständiga fråga: hvarför är jag till? svarar vetenskapen med sådant,
som icke angår mig. Liksom vetenskapen hade jag intet annat val,
än att förena mig med den sekelgamla kören: lifvet är en odräglig
börda!» Jag ville döda mig. Då fick jag idén att betrakta, hur den
ofantliga massa menniskor lefva, hvilka icke såsom vi, de s. k. högre
klasserna, öfverlemna sig åt tankens spekulationer, men arbeta och
lida, och som äro lugna och på det klara med lifvet. Jag begrep,
att man måste lefva såsom de, återgå till den enkla, enfaldiga tron -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
