Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8s
En fredagsqväll, jag mins den som i går, suto vi alla med våra
arbeten församlade i den stora kökskammaren, som var upplyst al
två talgljus — man slapp lyckligtvis fotogén-os, den tiden. Omkring
ett bord suto söta mor och alla hennes tjenstepigor och spunno lin;
omkring ett annat vi fem systrar. Jag trädde på tyll ett »stycke»
till söta mors bindmössa, och de andra flickorna stickade
långstrumpor åt söta far.»
»Jag hör bjällror», ropade plötsligt min yngre syster, den 16-åriga
Maja Lena. »Tänk, Anna Stina, om det vore Jan Olof», hviskade
hon skälmaktigt till mig.
»Ja, det är Jan Olof», tänkte jag, ty jag kände igen kaplanens
dombjällror; men jag svarade ingenting, utan böjde mig blott med
klappande hjerta ned öfver min söm och bad så oförmärkt än en
gång, att herren måtte lägga ett lyckliggörande ja på min faders
läppar.
Min mor och far skyndade ut på trappan för att, enligt den
tidens vänliga bruk, redan der välkomna sin gäst. Strax tystnade
spinnrockarnas surrande, och vi suto alla lyssnande, för att på rösten
kunna höra hvem den främmande var. Jag hörde emellertid
ingenting mer, än att min far i rummet bredvid, efter en stund talade vid
den främmande med särdeles glad och, som jag tyckte, nästan rörd
stämma. Jag kände mig nu alldeles viss på min lycka och darrade
så af rörelse, att jag ej längre kunde sy. Hastigt öppnade min far
dörren och ropade på mig. »Så är det då afgjordt, Gud vare lofl»
suckade jag med den varmaste tacksamhet och hoppades att strax
få kasta mig i den älskade Jan Olofs armar. Men tänk dig min
bestörtning, då jag i stället möttes af hans far, kaplanen!
Hvarför kom ej Jan Olof sjelf? tänkte jag helt nedslagen;
jag skulle snart få veta det.
»Anna Stina», sade min far, rörd och allvarlig, »en stor lycka
och ära har kommit dig till del; denne min aktade embetsbroder
och vän, Lars Niklas Andrenius, vill hafva dig till sin maka och till
en systerlig moder för sina 6 moderlösa barn. Herren göre dig
värdig detta heliga uppdrag, och måtte han välsigna er båda, mina
kära barn!»
Det hade blifvit alldeles svart för mina ögon, och min enda
tydliga känsla var en stark fruktan att falla omkull; men det var ej
farligt, ty Andrenius drog mig till sig och höll mig så fast sluten i
sina armar, att jag ej kunde röra mig. Söta far måtte dock hafva
märkt, att jag såg blek och förfärad ut, ty han räckte mig ett glas
vatten, bad mig dricka och gaf mig derefter sin hand att kyssa, till
tecken att jag nu kunde få gå.
Och jag hörde, i det jag stängde dörren, att söta far sade något
om »för stor öfverraskning» och om att jag »nog skulle lära mig att
uppskatta min lycka».
Tag rusade nu direkte upp på det lilla gafvelrum jag bebodde,
kastade mig på den rödmålade träsoffan och grät, så att jag skakade
i hela kroppen. Efter en stund kom min fromma mor upp till mig;
hon satte sig bredvid mig, klappade mig på hufvudet och frågade
Dagny. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
