Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
för våldsam, så att hon »ville Sigurd ega eller svälta ihjäl.»
Men hon återkom genast till sin pligt: »nu sade jag ett ord, och
jag ångrar det redan, Gudrun är hans hustrp och Gunnars jag.»
Slutligen, efter åratal, hade hon utkämpat striden mellan den
sociala qvinnans pligt och sin personlighets rätt, och vunnit
klarhet enligt sin ståndpunkt. Hon sade till Gunnar, att han
måste gå miste om allt. det gods hon medfört, och henne sjelf;
lycklig kunde hon aldrig lefva med honom; hon ville tillbaka
till sitt gamla hem, och der ville hon sitta och sofva bort lifvet:
om Gunnar ej ville slå Sigurd till döds. Sorgsen vardt Gunnar,
visste ej hvad han skulle göra, såg sig sakna Sigurd mycket,
ville ej mista honom. Men så segrade kärleken till Brynhild,
hon var honom bäst af alla, »förr mitt lif jag låta skall än mön
mista — och möns skatter.» Han bad sin broder Högne om
råd och frestade honom med Sigurds guld. Men Högne
svarade, att det ej höfdes dem att så bryta svurna eder, och
varnade Gunnar för Brynhilds äggelse. Gunnar lockade då till
dråpet deras yngre broder, som ingen del hade i de eder som
svurits. Och snart stod svärdet i Sigurds hjerta. »Jag vet väl
hvadan det kommer: Brynhild ensam vållar det. Mig har mön
framför hvar man älskat; dock grep jag ej in i Gunnars rätt,
jag svek ej fränder, ej svurna eder.» Gudrun miste sansen, och
Sigurd lifvet.
När Brynhild sporde Sigurds död, log hon, »en gång log
hon af all sin hug»; men på samma gång bleknade hon.
»Den gången ville Gudrun dö, då hon satt sorgfull öfver
Sigurd, maken.» Jarlar och jarlahustrur sökte stilla hennes sorg
genom att tälja hvad bittrast de upplefvat. Men Gudrun »kunde
icke gråta, var djupt qvald, hjertat ville brista.» Då tog Gudruns
syster höljet frän höfdingens lik och lade hans kind mot Gudruns
knä. Upp såg Gudrun ett ögonblick, såg konungapannan klibbad
af blodet, klara blicken brusten i döden. På knä sjönk Gudrun
— tårarne flödade. Systern qvad: »ädlare var eder kärlek än
alla menskors ofvan mullen; aldrig du trifdes ute eller inne, var
hos Sigurd du ej.» Då qvad ock Gudrun, en lofsång Öfver
Sigurd, hur hans glans lyst äfven öfver henne, hur hon nu, sedan
hennes konung fallit, vore »så liten som löfvet är på
vide-qvistar»; hon anklagade Gunnar, som så svikit Sigurd.
Brynhild stod med styrka samlad, och hennes ögon brunno
af eld, då hon såg såren på Sigurds hk. Det var svårt för
henne att se det onda hon vållat, att höra Gudruns klagan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
