Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komina i fråga att fästa något afseende vid detta. »Alla lika», det
var regeln, vare sig att det gälde en för en dålig måge otjenlig föda
eller ett förelagdt pensum arbete.
Bristen på frihet och bristen på fysiskt välbefinnande alstrade
hos barnet en andlig brådmogeuhet, i förening med en vid dessa år
sällspord tungsinthet.
På tal om sin barndom skrifver Harriet Martineau själf: »Jag
hade en allt uppslukande passion för rättvisa; först och främst
rättvisa för mitt eget dyrbara jag och dernäst för andra förtryckta
människor. Rättvisa var det, som man i vårt hem förstod minst af allt,
för så vidt det rörde barn och tjenstfolk. Då och då utgöt jag i
förtviflan mina klagomål; men för det mästa rufvade jag tyst öfver
de orättvisor, som tillfogades mig eller andra, hvilka icke häller
vågade tala. Och jag erkänner att frestelsen till själfmord då var
mycket stark.»
Så länge hon var barn hade man icke höga tankar om hennes
fattningsförmåga. Hon syntes trög, liknöjd, och var alltid
underlägsen sina syskon. II
Med hennes undervisning gick det äfven som det kunde; den
bestreds hufvudsakligen af hennes bröder och systrar, samt närmade
sig mera den för gossar än för flickor brukliga uppfostringsmetoden.
Läroämnena voro de vanliga, jämte franska och latin.
Vid sju års ålder kom hon genom en slump öfver Miltons
»Förlorade paradis». Hon läste i smyg, och efter den dagen började hon
ett slags själfuppfostran, hvilken hon stal sig till.
Milton var hennes kärlek, men han blef icke den enda, ty efter
och vid sidan af honom kom den ene författaren efter den andre,
tills det blef ett helt galleri. Samma dumma unge, som aldrig kunde
plugga in sin multiplikationstabell, gick och läste utantill hela sidor
af Milton, Shakspeare, Goldsmith och Thomson. Det var en verld
för sig, och den var hennes tröst. I den lefde hon när hon satt
bland systrarna och sydde, i den när moderns bannor lik en åska
rullade öfver skyldiga och oskyldiga.
Viel elfva år sattes hon i en privat läroanstalt, hvilken emottog
så väl gossar som flickor. Föreståndaren var en blid och vänlig man,
som förstod att göra sig älskad af barn, och Harriet slöt sig till
honom med den hängifnaste beundran. Dittills hade hon fruktat alla
människor och gått som i en ständig skrämsel. Här kände hon för
första gången vänlighetens lifvande solsken, och nu började det spira
och skjuta brodd, allt som förut icke kunnat bryta igenom. Harriet
blef med ens ett lärgirigt barn med snabb fattningsgåfva; hennes
framsteg voro hastiga, räknetaflan och siffrorna, som förut varit henne
en fasa, blefvo nu till ett nöje på lediga stunder, och för kriaskrif- ■
ning visade hon en afgjord fallenhet. Äfven här voro franskan och
latinet hufvudämnen.
Två år varade skolgången. Derefter börjades å nyo
undervisningen i hemmet; derjämte fick hon lektioner i latin, franska och
musik. Föröfrigt brukade en af systrarna läsa högt, medan de andra
sydde. Lektyren valde mrs Martineau själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
